Stumfilm

Idag på jobbet upplevde jag det som om jag befann mig i en stumfilm för en stund. Jag kom springande genom stormarknaden och en dam körde nästan på mig med sin vagn. Utan ord hade vi följande lilla konversation:
- Oj, hoppsan, där körde jag nästan på dig, lilla vän.
- Ja, fast det var mest mitt fel, och ingen kom till skada... Ha en fortsatt fin inköpsstund!

När jag var en halvfet tonåring skrev jag om mitt svåra, svåra liv i min dagbok på Lunarstorm. Det skulle man då. Alla hade "ångest". Lilla vän - vill jag säga till mitt tonårsjag - tids nog får du veta vad riktig ångest vill säga.
Nu bloggar jag om mina stormarknadsupplevelser och fitness-satsningar med Poofie...
I rest my case...

Lunch

Sallad på enbart bönor, morot, paprika och gurka är tråkigt och inte att rekommendera. Det var vad jag åt till lunch idag. Jag försöker återgå till en mer grönsaksdominerad kost och detta var vad jag fann i skafferiet...

Känner en växande irritation gentemot allt möjligt - det märks säkert här på bloggen. Irriterar mig nästan mest på sådana jag egentligen vill ha på piedestaler - förebilder som inte lyckas leva upp till bilden jag gjort mig av dem...
Läste just ut Bodil Malmstens senaste. Den gjorde mig glad och vissa citat är värda att plockas fram närsomhelst. Ändå är jag smått irriterad, utan att ens veta varför... Igen
Kanske irriterar jag mig på att jag låter henne och andra komma in under huden på mig. Jag menar att jag tillåter mig att beundra dem, att jag låter mig påverkas. Att jag låter andra influera mina åsikter. Att jag gör det möjligt för mig själv att bli besviken.

Eller så är jag bara förbannad.
Jag jobbar på stormarknad. Jag har ingen som helst anledning att vantrivas där. Mina kollegor är urtrevliga - liksom de allra flesta av kunderna. Jag är en vänlig människa som tycker om att le mot andra och göra dem glada.. Jag borde stortrivas men, hjälp, vad jag är less på eländet. Jag känner mig instängd och uttråkad nästan varenda sekund jag är där.
Jag hyser inget som helst förakt gentemot yrket, eller de som valt det. Det är ett utmärkt yrke, bara inte mitt. Varje gång jag kommer dit skriker hela min organism hur fel ute jag är. Jag förbannar mig själv för att jag nöjer mig, utan att egentligen vara nöjd med vad jag valt. Rent fysiskt har jag stannat men själen vrålar om ett gigantiskt svek.

Jag vet inte ens om jag borde publicera det här...

Astrid Lindgrens röstgen

Lyssnar på Saknad av Karin Alvtegen. Hon läser själv. Jag hör hennes röst och får märkliga flashbacks till barndomens kassettband om Emil och Ronja. Mycket riktigt var Karin Alvtegens morfar bror med Astrid Lindgren. Därmed måste jag dra slutsatsen att den släkten har en mycket dominant röstgen. Det är som att höra Astrid, och ändå inte...

Är lagom road av den nya svenska vintern. Gick de tre kilometrarna till stormarkanden i piskande ösregn och isande vindar. Sen jobbade jag i tre timmar. Tre timmar!?! What's the point?
Kanske vara det bara för att jag annars inte skulle ha fått träffa den galne mannen med julskinkan. Och så har man ju fått lära sig att man måste ha tråkigt, för att man ska märka när det bli kul igen. Ja, sååå är det säääkert. Jäkligt lam ursäkt. Lam!

OK... skrivkramp...

Jag är lite glad idag. Det finns de som läser...

Men mitt irriterande trådlösa nätverk lägger ner hela tiden. *morr*

Tänk så bekvämt det måste vara...

Tänk dig att vara Dr. Phil. Vad skönt det måste vara att alltid ha rätt, alltid sitta inne med sanningen. Att ha paketlösningen på varje tänkbart problem. Tänk så bekvämt det måste vara.

Joan Osbourne - One of us (unplugged)

Idag är en pyjamasdag. Alla som någonsin haft en förstår vad jag menar. Har fuskat dock, och bytt pyjamasen mot mysdress... Fram för velourbyxan!

Lyssnar på Joan Osbourne i min ytterst nya mobil. Den är helt otroligt flashig och jag fattar inte ens hälften av allt man kan ha den till. Poofie tycker nästan inte att jag är värd den, eftersom jag egentligen är helt ointresserad av dess förträfflighet.
Men jag är glad för ljudet i Mp3-funktionen och jag tycker om den rosa bakrunden med löv som rör sig...
Mest är jag glad för att Poofie fattar hur allt hänger ihop.
Elenor bloggade om olika sorters intelligens och kunskaper igår. Så rätt hon har. Så rätt. Poofie är eventuellt ett datageni - eller helt enkelt bara ung och allert. Jag är ju faktiskt bibliotekarien, Barbro 55, egentligen...

Ikväll är jag ensam hemma. Ska jäsa framför TV:n och se på massor av Six feet under-avsnitt. Har dessutom inte ens ätit upp översta lagret av min julklappschokladask från stormarknaden.

Eftersom jag ogillar produktplacering tänker jag inte nämna namnet på varken mobilen eller stormarkanden...

Bakåtsträvartanten tackar för sig

På vägen

De här sakerna såg jag på min promenad mellan Kiörningsgatan och centrum idag.

1. En plastpåse som innehöll blött tidningspapper.

2. Ett par rosa fluffiga tofflor med texten: "cutie"

3. Ytterligare en plastpåse, fast innhållande en militärgrön skjorta.

Fråga: Vem kliver ur sina rosa morgontofflor mitt på en cykelbana och bara förvinner?
Som om nån ryckt iväg henne och tofflorna råkat bli kvar. Som beviset på en felberäkning, en ironi.

El-giganten...

Idag är dagen då jag känner en märlkig ilska gentemot El-giganten. Jag kan inte ens förklara varför. Det är inte så att jag varit där idag heller... Jag blir bara förbannad när jag tänker på de stora äckliga lysrörslokalerna fyllda med elektronik till misstänkt låga priser. *kaskadspy*

Jag har skaffat messenger idag. Dessutom har jag förklarat mig själv elektroniskt inkompetent. Jag behöver ju faktiskt inte lära mig något om skiten heller. Jag ska vara komplett beroende av Poofie och Jimmy hela mitt liv. Har jag nämnt att jag hade MVG i datakunskap på gymnasiet. Århundradets humor! Säger kanske något om betygssystemet... no further

Jag har för dyr smak för att vara vänstervriden och fattig - i alla fall när det kommer till mat. Fick jag bestämma skulle jag äta färsk fisk, härliga ostar och oxfilé varenda dag, tillsammans med färska ekologiska grönsaker. Så skulle jag ha en personlig kock också. Till efterrätt skulle jag äta lyxig choklad, färska frukter och ytterligare ost. Inte ett kilo skulle jag gå upp i vikt heller.
Sen skulle jag ha ett välfyllt barskåp. Olika single malts, årgångsviner och likörer (så att man kan göra alla dessa drinkar)...

Poofie och jag åt trerätters italienskt idag. Prisvärt och gott. Rött vin till varmrätten och mera rött vin framför TV:n just nu.

En kund sa till mig idag att han tyckte jag var snäll jämt. Han var fin. Vissa kunder gör en glad. Vissa kunder verkar se att det faktiskt sitter en riktig människa där, bakom kassan.

Det var dagen...

Kulturellt tillägg

Nedanstående går även i viss mån att applicera på prosa, teater, film, musik och konst...

Slampoesi/spoken word/hej å hå/fallera

Trött nu.
Vad har hänt med gammal vanlig hederlig poesi. Det ska vara performance och slam-hiphop och spoken word. Det ska vara ungt och aggressivt/ironiskt och lite trummor och tutor -eller varför inte en kör?
Det ska vara fräscht och energiskt, för det är ju så vi ungdomar är. Gillar man det inte är man en tråkig bakåtsträvare som inte förstått prylen. Man är "keff" och inte ball nog för att man gillar ensamma svarta ord på ett vitt papper.
Ibland tror jag att delar av den nya unga kulturen hypas av branschen för att de medelålders kritikerna och "vetarna" inte vill vara mossiga - inte vara de som inte hänger med, inte förstår. Ve dig, om det skulle råka märkas att du börjar bli gammal!!

Själv känner jag mig just nu - i skrivande stund - som en trist, reaktionär, bitter kärring. Ni vet, en sån som skriver till lokaltidningen och är upprörd för att de slutat med dagens bibelord. Eller en sån som tror att affärerna bygger om, enkom för att göra det besvärligt för henne.
Men det handlar bara om att jag gillar poesi. Jag tycker om uppläsningar där poeten låter orden vara själva showen.
Jag säger inte att alla nya former av uppläsningar är av ondo. Men jag hävdar att vi måste passa oss för att hylla det vi inte förstår, bara för att det är nytt.

Mest är detta en reaktion på alla dessa kulturpersoner i sextioårsåldern som tycker att vi unga är så pulserande, fräscha, och sådana friska fläktar. Vi som inte fläktar så friskt, men ändå har något att säga, var hamnar vi? Vi som inte gillar beats och trummor och hiphop, vi som är stilsamma och melankoliska. Vi som kanske är förbannade och vill ta strid, men vägrar att skrika, var är vårt rum? Vi som kanske inte kan alla de nya orden och som kanske till och med förälskar oss i ord som sällan används längre - får vi inte vara med och leka?

Om min kropp

För cirka ett år sen var jag nöjd med min kropp. Det var strax efter julfrossan, och ända tyckte jag att jag var smal och snygg. Nu har jag återigen kommit till ett stadium där jag vill ha koftor på mig och helst inte tittar mig i spegeln så ofta... särsilt inte om jag är naken. Det känns som om allting hänger och kletar. Stor byst... bluähhh. (Jag har MYCKET låg förståelse för Linda Rosing.)
Det är inte så stor skillnad, rent faktiskt. Bara det att jag har släppt taget. Varför i hela fridens namn kan jag inte få äta sådant jag tycker om och ändå älska min kropp i slutändan? Men det är ju som det gamla ordspråket: "Once you go thin, you can never win (again)"... Ehh... Nä OK, det ordspråket finns inte, men ni fattar prylen. Går man upp ett hekto är det typ jordens undergång. Snälla rädda mig från fläsknoja!
Jag vet vad det är jag gör dock. Jag har gjort det förut. Jag kroppsfixerar när det händer för få inspirerande saker i mitt liv. Just nu är det SVÅR brist...

Tänker börja på Friskis och Svettis. Kanske följer mamma med. Fast hon tänker då inte "hålla på och flaxa sådär". Kanske följer mamma inte med ändå...

Jag är ingen tränande person. Jag avskyr att träna! Jag har dålig - för att inte säga obefintlig - koordination och jag blir alldeles för snabbt uttråkad. Dessutom tror jag att träning leder till hjärtsvikt och döden... vilket är fullkomligt rimligt... resonabelt på alla vis :P

Jag älskar ost!

Saker jag gjorde vid årets slut

Hittade en pojke på Gennys och tog med honom hem så att han inte skulle behöva frysa. Sen satt vi i vardagsrummet och såg på Ally McBeal hela natten.

Skulle göra ett skojigt dansmove och landade med en duns, och hela min tyngd, på båda knäna. De knakar konstigt nu.

Jag råkade - i ett ouppmärksamt ögonblick - säga ja till att vara med och inventera klovkan sex på tisdag. Dum i huvudet! DUM! Och så känner jag mig lite lurad. Jag är inte direkt på god fot med mitt yrkesval...

2007 måste bli ett bättre år...
Inte för att det har något med de ovan nämnda händelserna att göra

Reflektioner

Vissa kvarter i staden där jag bor ser ut som kulisser i en gammal mysjulkalender

För sisådär en femton år sen fanns en liten flicka som alltid sjöng när hon gick. Flera kvarter bort kunde flickans mamma höra henne komma. Hon var jag, jag var hon. Jag är fortfarande hon. Jag trallar mig till jobbet på stormarknaden om morgnarna... (utom när jag börjar klockan sex... det är fan inte mänskligt)

Ska det vara så svårt?

Här i Sverige skriver vi te - ett T och ett E. Inte the, inte thé, inte tea eller nån annan innovativ stavning. Varifrån kommer besattheten av att krångla till det?
För dem av er som inte fattat det än, syftar jag på drycken som är ett vanligt förekommande alternativ till kaffe - inte café eller caffe - i fikasammanhang.
Snälla, gulliga, älsvärda människor; VI BOR I SVERIGE! Ordet stavas som det låter.
Te, svart te, grönt te, rött te, ekologiskt te. TE!

Om jag dricker svart TE blir det kuckelimuck i min mage... Just nu har min mage drabbats av lattekuckelimuck.

Och så sitter sammansatta ord ihop. Det är jätte fult att sär skriva. Översättning: Det är jättefult att särskriva.

TE, för allt i världen. TE!!

"Vi tackar för ditt förtroende"

Jag skulle kunna värma en mindre herrgård om jag eldade upp mina refuseringsbrev. Igår kom det senaste i mängden. Just den här gången kom det farande från Wahlström & Widstrand. Tyvärr kunde de inte bereda mina verk någon plats i sin antologi. De hade fått in många bidrag av hög kvalitet och skulle publicera vinnarna på nätet i Januari. En av vinnarna hette inte Louisa Erika Johansson.
Så jävla tröttsamt att stå med hjärtat i handen och få det spottat på gång efter annan. Jag tror på mina dikter - mina små barn - det gör jag faktiskt. Ändå är det inte utan att jag börjar undra vad det är som inte räcker till. Är jag för rättfram? För personlig? För avskalad? För simpel? För ironisk? Är jag helt enkelt inte moderiktig nog?

Nu är det snart jul. Det årliga julbaket är överstökat. När jag ids ska jag lägga ut recepten på receptbloggen. Pepparkakor, lussekatter och mässingsbullar.
Ska göra knäck också, även om familjen har gått in på slanka linjen. Nu ska det vara Veckorevyns (!?) GI-godis och hasselnötter för hela slanten... Tur att Jimmy kommer hem snart, honom kan jag iaf få göda.

Bävar lite inför nästa veckas Stormarknadspass. Sisådär nio timmar om dagen bland stressade julmänniskor och varor som kommer att ta slut, hur väl vi än förbereder oss...
Men, för att citera Linda, det är klirr i kassan. Och så kan jag känna mig förtjänt av julslapperi och matfrossa när veckan väl är över.

Ger mig nu. Snart födelsedag. Hoppas jag får böcker, många böcker...

Om att vara ordtrixare när materialet tryter

Det sägs att man ska skriva hela tiden, om man har ambitioner att bli någon form av ordtrixare (läs poet, författare, dramatiker). Även de dagar då den så kallade inspirationen inte infinner sig ska man skriva och skriva och skriva. Man ska skriva brev och dagbok och inköpslistor. Lappar och bloggar och små osammanhängade poetiska fragment.
Jag är en stygg stygg ordtrixaraspirant. Det var flera dagar sedan jag skrev någonting alls (inköpslistor eventuellt undantagna). Kan bero på att jag är en lat jävel. Kan bero på att jag är perfektionist. Kan bero på att jag är trött och degig. Kan bero på att jag gömmer mig bakom någon TV-såpa och försöker glömma att saker pockar på...

Känns bara inte som om orden är där just nu. Mina bästa vänner orden kommer inte till min undsättning den här gången. Jag går tillbaka och skrattar åt mina gamla prosaförsök, vilket inte är vidare konstruktivt... Jag tycker att jag skriver så akademiskt att min skönlitteratur ser ut som en avhandling... Jag ifrågasätter mitt engagemang och min vilja att uttrycka mig. Jag kan alla regler. Bara det att det är så svårt att hitta rösten bakom meningsbyggnaderna.

Jag är ett skolexempel på ett skolexempel. Ett exempel på att skola gör en till ett exempel, en klon. Vad hände med konstnärlig frihet och det egna språket?
Jo, jag fattar att man ska kunna reglerna innan man gör sig fri från dem.... men jag undrar om det inte är ren jävla BULLSHIT. Hej, jag är formstöpt, fastän jag sliter som ett djur för att framstå som så orginell som möjligt. Jag köpte tre tröjor på H&M idag, och plötsligt handlar det här inte enbart om litteratur. Jag tror ni förstår varthän jag är påväg, så jag tänker inte ens gå dit.

En bra sak är att jag hittade en julklapp till min pappa idag.

Är jag en luffare eller?

Poofie och jag var på stan idag. Poofie har en något poppigare stil än jag. Jag är egentligen en 55-årig bibliotekarie vid namn Barbro (stilmässigt that is). Så går vi in på Härnösands typ hippaste affär - en sån där man kan köpa jeans för typ 2000 spänn.
Poofie går in först och blir glatt välkomnad av det anorektiska butiksbiträdet. Efter följer jag, (förlåt, Barbro) varpå butiksbiträdet snörper ihop och knappt bevärdigar mig med att hälsa. Ett knappt hörbart, stelt hej slipper ur henne först efter att jag hälsat och vägrat släppa ögonkotakten... Detta händer mig rätt ofta. Tex i det snobbiga varuhuset 1891 i Sundsvall - där expediterna inte bara snörper, utan synar mig från topp till tå. Jag har trott att jag varit paranoid, eftersom jag vet att min stil - och plånbok - inte riktigt mäter sig med deras utbud. Idag såg Poofie det emellertid också. Hon vände sig mot mig och sa: "SÅG DU DET DÄR?". And yes I did...

I såna lägen är jag så jävla sugen på att göra en "Pretty woman" och valsa ut därifån med huvudet så högt att det nästan trillar av. Det är deras förbannade jobb att vara trevlig mot mig. De kan omöjligen veta något om min ekonomi eller vad jag tänkt köpa hos dem. De kan ta sina snörpta munnar och snörpa ihop sig själva till små russin. Koftan jag har på mig idag kostade typ en tusenlapp, BTW!

Jag jobbar på stormarknad. Jag är trevlig mot ALLA mina kunder. Även de som stinker, de som bara köper en ask läkerol och de som bitchar med mig. För att det är mitt jobb? Ja, men också för att de är värda det. Varje människa är värd åtminstone ett inledande och varmt leende... Och det är vad bagar'n tycker!

Humor

Det är en tjej på TV. Hon är väl ungefär i min ålder. Hon sjunger tack till Gud för att han "köpte oss fria från mörker till sitt ljus". I rest my case...

Bodil... angående TV-bonden

Varför bryr vi oss mer om TV-bonden än om svält och allmän orättvisa? Det är egentligen helt absurdt, och jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tror det handlar om en känsla av maktlöshet... samma känsla som drabbar mig för att jag inte kan rädda jorden genom att gå till jobbet, eller genom att byta glödlampor. Så handlar det nog om att vi är trötta. Gud ska veta att jag är trött, nästan hela tiden. Jag är trött mellan hyllorna på stormarknaden, och trött hemma framför burken som visar... TV-bonden. Jag är trött när jag går och lägger mig och trött när jag stiger upp. Jag drunknar nästan i en störtflod av orättvisor och misär, samtidigt som jag vänder mig själv ut och in i en längtan efter att få veta vad jag egentligen vill. När jag vet vad jag vill står jag handfallen inför hur jag ska förverkliga det.
Därför tittar jag hellre på Judging Amy hela dagarna... för att slippa röra vid verkligheten. Särkert är det också därför TV-bonden säljer fler lösnummer än Darfur och Politkovskaja...
Missförstå mig rätt Bodil - jag tycker att verkligheten är SJUK och jag läser din blogg varje dag och nickar instämmande - men jag är trött. Det är jag säkerligen inte ensam om...
Vi tar emot vad som erbjuds oss. Tuggummi för hjärnan är lättare att ta, för vi behöver aldrig svälja det. Så många saker blir vi inbillade att vi behöver ta ställning till (mobiloperatör, pensionsförsäkring, margarinsort... o.s.v. o.s.v.)
När jag erbjuds något, jag egentligen står fullständigt likgiltig inför (läs TV-bonden) tar jag det tacksamt till mig och engagerar mig. För att verkligheten gör ont... alldeles för ofta...
Det här är ett surrigt och rörigt inlägg i debatten. Jag försöker bara säga att jag förstår, och känner igen mig i, principen att bry sig om sådant som absolut inte spelar någon roll. För att det som spelar roll har betydligt fler sidor att ta ställning till. Kanske har vi fått så mycket tuggumi att vi tror att vi ätit och är mätta... Egentligen vill jag bara säga att jag är trött.
Jag har slagits och brytt mig, och läst på. Jag har skakat på huvudet åt löpsedlar och prenumererat på Ordfront. Nu sitter jag här med mitt rättvisemärkta kaffe, i skenet från lågenergilamporna, utan pensionsförsäkring - och är trött.

Fluffmage och förföljarkatt

Och så var det ju det där med fluffmagen... Här behöver inledas en seriös promenadsatsning. Den lilla gula radion fungerar utmärkt som sällskap, och förmniddagarna är lediga, så nu finns inga som helst ursäkter längre... vilket ju är rätt trist :P Har varit på promenad nu, det var faktiskt rätt uppfriskande, om än svettigt under dunjackan (missbedömde temperaturen lite...)

Poofie och Jimmys katter bor här för tillfället... De är gullefjärtar. Lillasyster Frugan följer mig överallt som en skugga. Den katten verkar inte kunna få nog av gos och kel...

Nu börjar jag snart jobba. Fick två extra timmar på stormarknaden idag. Kan ju inte direkt klaga, för det är ju pengar i fickan... lite trist är det dock att komma hem typ halv tio...

Nääääää, det här var ett tvångsmässigt och lite trist inlägg...

En degmissbrukares bekännelse

OK, jag erkänner... Jag kunde inte vänta med att baka bröd, utan kastade mig över dinkelmjölet redan igår kväll... Till mitt försvar kan jag ju säga att Poofie kom hem med en gigantisk pumpa, vilken hon genast tömde på sitt innehåll. Pumpakärnor på en plåt formligen skriker ju: BAKA ETT PUMPAKÄRNBRÖD!! Det blev helt stört gott! Kvällsfika vid halv midnatt. Te, nybakt bröd och hallonsylt... mmmmm
Idag känner jag egentligen för att prova att baka havrekakor med russin, fast jag kanske ska hålla mig i skinnet lite, innan nån ringer psyk och säger att jag hamnat i en bakpsykos.

Lyssnade just på LantziP3. Skitkul att höra folks poetiska bottennapp! Det roligaste av allt var att Katarina Frostensson vann det stora pekoralpriset... hehe
Nej, jag är inte bitter... bara för att ingen förstår min poetiska storhet :P

Det är sol på snö idag (och så sluts cirkeln, runt och runt). Ska kanske ta en lite promenix ner åt stan till. Kanske kan jag inte hålla mig från att köpa russin då. Kanske kommer det att bli kakor av den här dagen ändå ;) ...fast det var ju det där med fluffmagen... Iofs kanske jag kan lura Jimmy till att äta upp dem istället. Har ju redan lyckats sälja in skummad mjölk. Det här hushållet skulle må bra av en påse chai-te... Det kan nog ordnas.

Dammsuga kanske...