Jag har tre mattor

Jodå august, jag har en matta. Eller tre mattor. De är alla bra, men jag brukar sällan använda dem i skrivkrampslösande syften. Kanske något nytt att försöka.
Diktvecka den här veckan. Jag anser dikter - mer än prosa - vara min hemmaplan. Därför får jag inte ur mig någonting. Ingenting förefaller bra nog. Så illa står det till med verkligheten.

Sitter hos Poofie i Skara. Förkylningen har gått in i en helt ny fas. Fortfarande hosta, men nu även halsont, öronont, huvudont och igår feber. Det är ju härligt att känna att man lever, som det brukar heta. Ska ta en Ipren, innan det bär iväg till stadsmetropolen Skövde... Vi ska shoppa. Jag ska INTE shoppa... kanske bara några hårsnoddar... För jag har så LÅNGT HÅR nu att jag kan ha FLÄTOR *fira*.

Deltog i mitt livs första slam i måndags. helt oförberedd stod jag där och reciterade sånt jag trodde mig minnas ur mina alster. Det var skoj. Men jag rönte inga större framgångar hos klubben för inbördes beundran (Jag var den enda på stället som inte kom dit varje vecka och slammade...) men dock. Mest äg av alla var en tant på åttiotre som slammade om IT-samhället och hade en dikt som började "Jag vägrar gå med stavar i Hagaparken...". LOVES IT!! Hon gillade, för övrigt, mig också.

Livet...

IKEA family

I helgen var vi på IKEA. Och vi var som en riktig family. Pekade på grejer, delade vagn, höll koll på varandra, delade ut smeknamn. Ack ja, internatlivet!

Sen när vi kom hem var jag tvungen att städa rummet. Så att mina nya femkronorsväxter skulle trivas. Och det var lite som en rensing i själen. Det var som att tvätta bort bakfylla, halvvemod och gamla papper - allt i ett svep.

Idag busåt P och jag på Chutney - återigen fast vi inte alls hade råd. Men det smakar ju så gott, och man blir ju så gudomligt mätt. Och så var eftermiddagen som en liten smekning.
Hej och hå, hosta. Imorgon ska jag köpa knark...

Vår torktumlare ska dödas. I say no more.

Bakfull och hosta och skrivkramp

Men, man kan ju inte vara på topp jämt...

Igår var det temadag "Hela skolan ut i skogen". Ett helt våldsamt humoristiskt namn. Men vi hade kul, gjorde teambuildningövningar, åt sojakorv och samlade saker på B i en påse. Vi lyckades hitta bajs såklart...

Min lärare har mitt romanutkast med sig till Zürich. Jag är nervös. För tänk om hon tycker att jag borde lägga ner, att min roman inte har någon framtid. Fast det kan hon väl ändå inte tycka... Eller?

Trött, så trött, så trött. Ska nog snart sussa. Om jag inte bestämmer mig för att försöka skriva det där fiktiva barndomsminnet först. Inget direkt flow idag, om man säger så. Men tacos och ölprovning. Inte helt dumt.

Folkisnoja

Tänk om mitt år på folkhögskolan är för kort. Så mycket jag vill hinna med. Så mycket. Idag är en konstig dag. Någonting hänger i luften.

P fyller år. Hon fick födelsedagskort bugetstyle. Hon hade bakat kladdkaka också - vegansk - jättegod.

Hade helt vansinnigt fylliga diskussioner kring en novell av Bodil, och kring en bok av Sara Villius. Älskar halvorganiserade meningskiljaktigheter... Så häftigt hur man liksom tänder till. Hur viktigt det blir att alla förstår ens upplevelse.

Jag bor - skriv mig

Flyttkort är så nittiotal.

Louisa Johansson
Folkhögskolevägen 1
Box 161
17723 Järfälla

Skriv om ni vill. Det är mysigt med snigelpost. Ska själv bli bättre på spontan sådan... inbillar jag mig...

Teknikens under och Yvonne Lombard

Sitter här på bussen hem till Härnta och bloggar. Fatta teknikens under när man kan surfa på bussen! Ojoj... det är nästan lite läskigt...

Igår var vi på Stadsteatern och såg Yvonne Lombard i Beckets "Lyckliga dagar". Och jag blev som alldeles varm och liksom mjukblöt i själen. För att hon var helt underbar. För att texten var helt underbart underfundig. För att det var så tragikomiskt vackert. Jag blev liksom lite kär där och då. Jag och fem andra gjorde stående ovationer. Så tagna var vi. Mannen bredvid mig surblängde varje gång jag skrattade och tittade på klockan typ var femte minut. Jag tror inte han sögs in på riktigt samma sätt som jag. Bara en gissning...

Snart Härnösand i några dagar. Sen Stockholm igen. Sakta men säkert blir jag nollåtta. Sakta men säkert ruineras jag av all kultur som pockar på uppmärksamhet. Då äter jag gärna gröt. Gröt är gott. Kultur är gott. Vad finns det att klaga på? Egentligen?

En helg

Ibland kankse en helg ser ut såhär.
Man kanske fikar på ett mysigt fik på fredagkvällen. Sen kanske man lagar tacos och ser på film med några nyfunna.
På lördagen kanske man åker hem till någon man tycker mycket om. Då kanske det blir myskväll med middag, vin, existensiella samtal och film. Sen kanske man sover så gott som man inte gjort på länge - i en soffa som luktar hemtrevnad och nytvättade lakan.
Sen kanske man vaknar ganska tidigt (i alla fall utifrån en själv sett) och så kankse man får frukost någon bemödat sig med att ställa fram åt en. Sen kanske man skrattar hela dan och hjälper någon att städa sin garderob. Kanske hinner man med ytterligare samtal och lite melonlunch, för att inte tala om lite friidrotts-VM (som man plötsligt blivit intresserad av...) Sen kanske man åker hem och äter nudlar med broccoli. Kanske skriver man ut sista versionen av ett dramatiskt manus. Och så kanske man bloggar lite om sin helg. Så fint kan man ha det ibland...

Appropå baseboll. Tänk om jag skriver samma historia om och om igen... Ack ve, ack ve...

Astrid Lindgren

Var på utställning om Astrid Lindgren idag. Hon påminde mig. För att vara kryptisk tänker jag inte säga om vem. Men jag blev mjukvarm i själen och fick en liten tår i ena ögonvrån. Bredvid mig på bänken, när vi säg filmen om Astrid, satt en liten tant och snörvlade. Det var fint - för hon log också.

Tvättar. Spelar Bach för min skrivkrampande vän. Äter gröt. Ler åt livet. Saknar boken om kaninen som ska rymma från sin mamma.

Vänner och stressen

Människor omkring mig, här på folkhögskolan, kan snart börja falla in under kategorin vänner. Det gillas.
Igår insöp vi stockholm tillsammans. Vi överkonsumerade kaffe och torra kärleksmums. Sen gick vi, koffeinhöga, vidare till en kebab/falafelbar där mannen bakom disken ville spexa med mig. Säkert såg jag mottaglig ut. Och sen hade vi stadsvandring. Jag - med mitt undermåliga lokalsinne! - ledde truppen och vi tog oss faktiskt. Det var andnödsvackra vyer och en känsla av frihet och gränslösa möjligheter. Mycket fniss, och tillåtelse att skratta åt varandra. För vi är faktiskt inte alltid riktigt kloka. Och det är en bra grej.

Men sen är det stressen som ligger där och lurar. En form av positiv stress. För det är en stress som handlar om en önskan om att göra det här året till något stort och något viktigt. Det är så mycket jag vill göra av det. Så jag måste sortera. För det är så lätt att stressen - och med den rastlösheten - blir en börda. Andas i nuet.

Fick en bok på posten igår. Det gjorde mig så varm, för jag kände mig som i en omtanke. Och det är faktiskt kärlek att hålla i ett kuvert med sitt namn på. Det är vackert att veta att någon tänkt, på mig. Jag tror jag ska börja med att skicka post igen. Riktig live och fysisk post.

Det är svinkallt här på folkhögskolan. Jag sov med raggsockar och tjocktröja inatt. Ändå är det varmt - och lite busigt.

Teatern under och bakom allt

Vägen till Jakobsbergs folkhögskola börjar bli vägen hem. Vägen man går utan att reflektera över svängarna. Vägen man går utan att tänka, och kommer fram ändå.

Idag har det varit en dag i teaterns tecken. Workshop hela dan, med paralleller mellan improvistionsteater och skrivande. Och vad rätt det var och vad sant det kändes.
Sen fika med människor från ATF, och eventuella öppningar till nya bekanskaper och mer teater.
För att teatern alltid finns i mitt liv, för att den är så viktig. Jag släpper den inte. Aldrig släppa. Många bollar i den berömda luften istället. För att kreativitet föder kreativitet. Det är min övertygelse.

Skriver lite varje natt på romanen, innan läggdags. Och jag börjar älska dem. De är så fina och mänskliga i all sin trasighet och sitt trevande. "Försiktig kärlek", som en mycket klok kvinna sa.

Pausdag

Vissa dagar är som en paus och ett tomrum - ett andetag. En sån dag kanske man äter lunch på Chutney - fast det egentligen är för dyrt - bara för att det är så gott. En sån dag kanske man har på sig sin prickiga gröna kjol och känner sig nonchalantsnygg. En sån dag kanske man går fnissande genom Jakobsbergs centrum med människor man nästankänner och precis börjat tycka om. En sån dag kanske man ska ha pannkaksmaraton och se på en gammal favoritfilm. En sån dag kanske man ler lite mer spontant än vanligt. En sån dag kankse det inte gör någonting om man avskyr det man skrev igår. Det är på en sån dag man undrar om inte det här var det bästa man bestämt sig för. Det är på en sån dag man tycker att Stockholm är det vackraste

Att jag bor här nu

Att jag bor här. I staden där bortglömda människor fyllesover under bord, på torg där tusentals människor blundar och passerar. Att jag bor i staden som luktar och stinker och doftar. Och Gud vet vad jag drar ner i mina lungor. Att jag bor här nu. I staden som andas och pulserar och skriker och dansar. Att jag bor bland kulturen och misären och värmen och iskylan. Allt i ett. Att jag bor här. Och jag tror att det stämmer.

Ninni Poijärvi är nya skrivflowartisten. Finsk mjukcountry gör sig till texterna om Eva, Sara, Sonja och Amanda. Idag Karin, och en liten, liten tant.

Att jag bor här nu. Och vill jag kan jag gå på teater varje kväll. Och jag vill. Men jag väntar en liten stund till. Att jag bor här nu.

Värmen i Tomrummet

För det var så det var. Kom in här i Torummet och möttes av värmen från all er människor som jag har så mycket värme för själv.
För ibland är det lätt att tappa bort sig och undra vad i hela fridens namn man håller på med. Och då står det någon där och liksom knackar. För att tala om. Så ligger det till. Tack och strålning från berget som är en kulle.

Igår satt vi nere i "puben" - som är ett källerfängelse - och berättade spökhistorier för varandra. Eller, inte jag. jag ville knappt ens lyssna. Jag avskyr spökhistorier - har alltid gjort. Lyckas bli rädd för så mycket ändå. Behöver inte den extra dosen. Nästa gång stannar jag på rummet och skriver något vackert. Shit att jag är den äldsta - och fegaste...

Ambivalensen - kanske vill jag bli dramatiker när jag blir stor. Eller berättare. Tänk att kunna berätta så att folk hänförs.

Imorgon ska jag utforska möjligheterna till skriv på bibliotek. Bara jag och datorn, och kanske en kopp kaffe - i sinom tid.
Det ska handla om min resa. min faktiska resa, som blivit fiktion med fjädrar och golfbollar - och en liten, liten tant.

Jag är folkhögskolist igen

Nyinflyttad på folkhögskolan med min hemkokta sylt och mina fiberhavregryn.
Lagom lite sömn inatt då jag ängslades över dagen som skulle komma.
Charlotte inledde första stunden med nya klassen. Läste Bodil. Det bådar gott inför framtiden. och jag har hängt upp mina fina gardiner, i fönstret som vätter mot grönskan.
Kankse blir det ett bra år i år.
Ändå ligger mellankolin och gnager bakom allt. Gäller att sysselsätta sig, för att kringgå längtan efter havsbris och folk man redan känner. Lära känna är ett projekt.

På söndag flyttar jag till Jakobsberg, Järfälla, Stockholm

...

Vänner. Vänner man haft hela livet, eller vänner man precis upptäckt och förälskat sig i. Vänner. Det är värme i själen. En promenad. En kopp kaffe. En present man inte förväntat sig. En kram. Och jag saknar er redan.

Familjen Fallera

Pappa och mamma Fallera ägnade gårdagen åt att plocka hallon. Dottern Fallera kom på eftermiddagen hem från sin sista krävande stormarknadsarbetsdag. Pappa Fallera mötte henne med ett: "Hej, vad bra! Du kokar väl hallonsylt?" "Vänta bara på mamma Fallera, så kan ni köpa syltsocker". Mamma Fallera kom hem till nyheten om syltkok, och utbrast: "Ska vi inte först skutta ut i skogen och plocka ytterligare bär?". Två kilo blåbär senare stod dottern Fallera över grytan, kokandes mängder av sylt. Hela kylskåpet hos familjen Fallera är numera fyllt av burkar. Imorgon ska dessa pastöriseras. Sedan ska dottern Fallera åka till folkhögskolan och leva upp till myten om norrlänningen som kokar sin egen sylt, drar upp sin egen gädda, och går i handsydda läderskor.

Jo, det är sant att vi plötsligt förvandlats till den där familjen som är husmorsnostalgiska syltkokare med hembakt bröd. Inte bara jag. Alla är drabbade. Kanske kan Poofie undantas. Fast... hon bakar pajer och skickar mms på hemlagad husmanskost...

Har packat och städat hela långa dagen. Var fruktat tråkigt och aningen stressande (gick upp i natt vid två, och började tvångsmässigt sortera böcker). Nu är jag - faktiskt - lite Feng Shui-lättad. Visste inte att det fanns ett golv under alla de där högarna...

Husmorspoäng

Jag har kokat sylt. Blåbärs. Jättegod.

Hur man vet att det är dags att gå och lägga sig: Man tittar på TV400 (en skittöntig repris, med fånigt hajpiga kids) "i brist på annat".

Onsdag kväll, och allt är väl

Spelade mingolf idag. Så retro att man blir fnissig av bara tanken. Ingen vann och vi (och nu citerar jag) "spelade efter de regler som passade oss själva".

Bara två arbetspass till på stormarknaden. For now. Önskar att jag kunde säga "Aldrig mer!", men det skulle jag inte tro på. Det är inte realistiskt att livet ska falla på plats nu.

Ska beställa skor imorgon. Handgjorda, så att jag följer mina egna moderegler.

Tak över huvudet

Jag får bo på internatet! Tacksam, tacksam. Nu kan jag - på riktigt - få vara ledig och andas ut några dagar. Inget mer sökande på blocket. Nu är jag i hamn. Nu börjar det nya. Jag tror inte att jag förstår vidden. Eller jo... det gör jag visst det.

Saknar mina fyra vänner från boken "Tillsammans är man mindre ensam". Känner mig lite mer ensam nu, utan dem, när jag läst sista kapitlet. De var så verkliga, så varma och så mycket på det sätt jag skulle önska mig att fler var. Kommer på mig själv med att tänka: Nä, nu ska jag få mig en liten stund med Camille igen...
Har börjat läsa "Vindens skugga" istället. Förhoppningsvis blir jag överväldigad. För det är vad alla säger till mig att jag ska bli. Min mor, min far, min faster och bokhandlaren är alla överens. Alltså blir det så. Eller inte. Jag har en tendens att vara motvals. Men den börjar lovande...

Rädda mig från bostadssökandets våndor!

Att det ska vara så våldsamt svårt!
Så trött på att svara på annonser. Så trött på att rabbla upp alla mina FANTASTISKA egenskaper. Så trött på att betona hur rökfri jag är.