Jakantiden rinner ut. Jag vill inte skiljas, vill inte lämna, vill inte flytta ut ur mitt underbara rum. Det första rummet som varit hem sen lägenheten i Härnösand. Och jag kommer att sakna.
Men Jakanfolket finns. J finns inte längre. Människor finns, sen finns de inte. Och man förstår inte - jag förstår inte. Det är för stort. J var bra, väldigt bra. Nu är han inte mer. Jag kommer att sakna. Slår mig att jag har en av hans böcker i bokhyllan. Mormor, jag tänker på dig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du skriver så vackert, min älskade Louisa. En så vacker runa skulle alla vara förunnade...
Du finns alltid som en väldigt bra vän för mig. Linda misses you!
Skicka en kommentar