Pretto på avvänjing

Jag är ett självutnämnt pretto. Eller nja... andra har utnämt mig, även de... Därför är det nyttigt för mig att hänga med opretentiösa människor. Omas, du vet att jag menar dig... Här behövs nämligen en kur av gamla Ace of base-låtar på högsta volym, med rutorna nere. Här behövs schlagervetenskap och Lindsay Lohan... :)

För alla som älskar prettot i mig. Oroa er inte. Jag är nog obotlig... ;) Men man kan alltid addera facetter...

Fler saker som doftar i kassan:
Kvisttomater (Har jag nämnt det?)
Grapefrukt

Mango, syltgrottor, Svensson-sex

På radio pratar de med en kvinna som heter Mango... Ja, eller Ulla... Ja, eller Ulla Mango. Hon tycker att mango smakar tvättmedel. Kanske borde jag skicka henne en burk mangochutney...

Och så bakar jag. Det är mitt substitut för att göra något vettigt. Blev syltgrottor. Syltgrottor är typ 99,9% smör (helt ovetenskaplig beräkning). Jag ska inte äta dem. Jag ska frysa in dem i påsar. Sen kanske jag tar fram dem om någon vill komma och fika. Syltgrottorna är kanske 50% ekologiska...
Baka är för mig att låtsas som om jag sysslar.

Tittar på första säsongen av L word och blir lite förälskad och engagerad i fiktiva människor.

Mammas Amelia: "DU FÅR: Dieten som funkar." Dieten som funkar utlovar -5kg på 14 dagar.
"DU FÅR: Trädgårdsskola för nybörjare." Trädgårdsskolan för nybörjare utlovar många blommor fort.
"BADMODE med hög gör-dig-snygg-faktor." Är det före eller efter "Dieten som funkar"? Är det före eller efter skit under naglarna av "Trädgårdsskola för nybörjare."
Så många viktiga frågor, så lite tid...
"NY TREND: SVENSSON-SEX PÅ NÄTET." Före eller efter?

Köket doftar hallon.

Himlen ser vackert farlig ut.

Man kan neutralisera en bit syndigt god sockerkaka med en promenad.

Jag blev kallad till min tredje antagningsintervju idag. Jag tror jag har flyt.

Pratade med en hemskt trevlig dam på SJ. Hon neutraliserar inte deras profitondska. Men hennes person får fem stjärnor.

Gudrun Sjödén tajmar sina rabatterbjudanden dåligt med mina beställningar.

"Kolla om du tjänar för lite - där du bor". Jag tjänar för lite oavsett. Jag jobbar för lite också. Det kan jag nästan bara skylla på mig själv.

Ska riva lite vitlök.

Aftonbladets söndagsbilaga. And I quote

"Bästa bilderna från PRINSENS NATURRESA!"

*Intresseklubben antecknar*

Fixera

Fick utlopp för min enorma fixering vid mig själv inatt. Tog överdrivet många bilder på mig själv med mobilkameran. Sen fick jag för mig att jag måste göra ett konstprojekt som bygger på foton (närbilder) av folks kroppsdelar. Och så började jag tänka ut fyrtio olika varianter på temat. Kunde inte somna. Det är någonting som bubblar inombords. Jag kan ha en plan.

SJ kan ta sig...

SJ vet att de, i princip, har monopol på folks inrikesresande. Därför kan de ha sitt märkliga prissystem utan logik. Därför kan de ta en avbokningsavgift (inklusive nån fånig icke återbetalningsbar bokningsavgift) på 158 skr. Därför kan de göra det svårt för mig att boka om min hemresa från Båstad, så att den blir i etapper. Därför är de inte flexibla nog att inse att livet inte alltid - ursäkta ordvitsen - går på räls.
SJ utnyttjar sin ställning. De kan ta sig. Helt allvarligt talat. SJ AB är det dummaste påfundet sen aspartam. Vad hände med statens järnvägar och en seriös vilja att hjälpa folk nå sin destination? Sååådan äääär kapitalismen... Profit profit, fallera. Less.

Doft

Ur led är tiden. Ur led är världen. Ur led är Sverige. Med besked. Vår nya fina högerregering har bestämt att dra in bidraget till översättning av svensk litteratur utomlands. Och det gynnar Sverige hur?
Läser Bodils blogg och smittas av frustrationen. Var förresten frustrerad redan innan. Därför måste jag skriva lite om mitt liv som kassörska. För att glömma att världen fortsätter sitt vansinne utanför Stormarknadens portar.

Här följer en lista på sådant vi kassörskor uppskattar när ni köper. På grund av doften.

Färska kryddor. (Företrädesvis basilika och oregano)
Butterkaka
Sköljmedel med vaniljdoft
Färska jordgubbar

Sverige stinker. Basilika och butterkaka doftar. Idag tänker jag baka syltgrottor. För att jag är en liten tant.

"Riv ur och spar"

Var ska man göra av allt det man rivit ur för att spara?

Tulpanerna har vissnat

De står och slokar på matsalsbordet. De höll sig länge ändå, de gula påsktulpanerna.

Nu tänker jag räkna upp vad jag gjort idag. För att kunna bevisa för mig själv att det här inte varit en intetdag.

Tvättat två maskiner, varav en är hängd också.
Övningskört och stött på en hel massa ovanliga hinder på vägen
Lyssnat på radio
Läst söndgasbilagan
Pratat med Poofie
Bokat tågbiljetter till Båstad

Inte en helt vansinnigt överaktiv dag. Rentav lite slackerbetonad. Men ikväll ska jag på dansrep inför sommarteater. Och jag är ju faktiskt hyffsat förkyldtrött. Tänk att man alltid ska behöva legitimera sin ickeaktivitet. Slappna av, slappna av.
Efter dansrepet kanske jag ska börja titta på första säsongen av Weeds. Någon som sett Weeds? Har jag något att se fram emot?

Det är fasansfullt vad gärna jag skulle vilja vinna den där novelltävlingen från SVT.

Är

Vi ska identifera oss med vår sysselsättning. Vi är vad vi gör. Och det är det jag inte kan förlika mig med. Att jag är stormarknadsmedarbetare. Att kassörska är min identitet. Jag är inte mitt jobb. Jag är Louisa Erika Johansson. Jag ska säga det till mig själv varje kväll innan jag somnar. Man är inte sitt jobb. Jag köper inte det.

Idag fick jag en uppsträckning. Den handlade om allt från stormarknadsparkeringen till skräp i kundvagnarna och min chefs eventuella inkompetens. Det började med att jag frågade om det var bra så. För det gjorde jag ju bara på rutin. Ja, vad trodde han?

Jobbet är inte det viktigaste i livet. Jag tycker inte det. Oavsett vad Spendrups vice VD säger i ett TV-program. Oavsett om min oförmåga att tycka det gör mig till en ovillig, naiv slacker.

De där dagarna

Vissa dagar har hela livet vassa kanter.

Jag jag jag jag jag

Snodde de här frågorna av Elli. Var tvungen. Älskar såna här frågeformulär. Gillar att fylla i enkäter från SCB också.

Tio första

Första bästa kompis: Stina, på dagis. Fast den som hållit i sig längst är ju Linda. Ända sedan jag var sex.
Första bil: Ehhh. Bil? Hade en liten rosa i plast.
Första kärlek: Erik och jag hade möten i en buske och pussades.
Första husdjur: Hoppsan, the rabbit. Hade ingen som helst namnfantasi på den tiden. Gissa vad Hoppsans mamma hette...
Första semester: Första egna var nog Konfirmationsresa till Huvudsta'n. Annars skulle jag tippa på Skåne med päronen.
Första jobb: Gatumusikant
Första köpta skiva: Det vill jag nästan inte svara på. Meeen, det var Carola the Hits. Den kostade en femma på loppis. LP...
Första riktiga kärlek: Det är den hemliga som fortfarande håller i sig lite på avstånd
Första piercing: Har inte ens hål i öronen
Första konsert: Måste ha varit Skulefestivalen 1983 då Louisa var en liten liten bebis...

Nio senaste

Senaste alkoholdrycken: Inte så hippt men... White Russian. Skulle ha velat svara: Någon form av rökig single malt.
Senaste bilfärd: Hem från Wirströms café i Johannas Pega
Senaste filmen du såg: My summer of love. Kåsigt namn, sexig film
Senaste ringda telefonsamtal: Till min chef, för att sjukanmäla mig.
Senaste bubbelbadet: I Piteå, kankse 1994.
Senaste spelade cd: Dixie Chicks - Home
Senaste kyss: Påskafton. Full nog att kräva en av en tjej jag suktat lite efter.
Senaste gången du grät: Igår, nån blödig jäkla amerikansk skitserie.
Senaste måltiden: Rostat bröd med färskost och kalkon.

Åtta har du nånsin

Dejtat en av dina bästa kompisar? Nä
Blivit kär vid första ögonkastet? *rodna* Jodå...
Blivit arresterad? Inte
Fastnat med blicken i någons urringning? Hehe... ofta...
Fått ditt hjärta krossat? Det också
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Inte.
Haft ett one night stand? Close enough...
Busringt till någon? Hehe. Och han ringde tillbaka. Sjukt rolig snubbe...

Sju saker du har på dig

Raggisar
Bruna velourbyxor
Svart linne
Munkisen som typ är en kroppdel.
Svarta trosor
Hårnålar
Randiga strumpor


Sex saker du gjort idag

Städat köket. Deluxe
Bloggat om hur oorganiserad jag är.
Mailat Marre
Lyssnat på Christer
Gosat med Gurkan
Bajsat

Fem favoritsaker utan rangordning

Datorn
Nalldemar Tütte
Böcker
Marimekkoskrivbok
Mugg med en liten rosa mask på kanten

Fyra personer du kan berätta allt för

Ingen får veta ALLT. Vissa saker berättar man knappt ens för sig själv.

Tre val

Blått eller rött? Blått. Kornblått äger alla färger
Sommar eller vinter? Egentligen vinter. Fast nu vill jag ha sommar. Jag har köpt så vackra sommarkläder från Gudrun.
Choklad eller chips? Dum fråga. Alltid choklad. Alltid

Två saker att göra innan du dör

Sommarprata i P1 (Ja, jag snodde ditt svar Elli...)
Gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela

En sak du ångrar

Att jag gick jävla SpHu på gymnasiet.

Välorganiserat.com

Mitt hem är inte städat och välorganiserat. Jag är inte städad och välorganiserad. Det har jag aldrig varit. Så har jag inte blivit uppfostrad. Mitt barndomshem var aldrig kliniskt med var sak på sin plats och ingen disk i diskhon. Jag ser det som en tillgång. Jag ser det som att vi är människor som har viktigare saker för oss än att städa. Jag ser det som att vårt hem aldrig var tillknäppt. Jag ser det som att man fick plats att vara barn och röra till det. Jag är ett vuxet barn nu, som bor i sitt föräldrahem igen. Ett lika oorganiserat hem som alltid. Lika tryggt och avslappnat. Den ende som svär i tystnad är min egentlige pedant till far. Han är grymt nedröstad av tre svåra antipedanter. Han har gett upp. I garaget har han sin ordning med lådor och krokar.

Jag är en produkt av min uppväxt. Jag avskyr att städa och organisera. Jag har inte mina viktiga papper i välmärkta pärmar. Jag har inte mina CD-skivor i bokstavsordning (jag brukar försöka, men det går alltid över...). Varje gång jag ska ha mina betygspapper måste jag tänka, både en och två gånger, för att komma på var jag lagt dem. Jag tycker inte om att göra en plan över min uppsats innan jag skriver den. Jag avskyr att planera och ligga före. Jag vill kunna handla på infall. Jag får panik av att försöka organisera och sortera, för att jag har så svårt att omfatta saker. Jag är den oorganiserade produkten av min oorganiserade uppväxt. På gott och ont, på gott och ont.

Mitt produktiva jag

...

Ansvar

Fikade med två fina vänner idag. Vi pratade om hur man tar hänsyn till andra - och ansvar för dem - i alldeles för stor utsträckning.
Jag har ansvar för mitt eget liv, mina beslut och mina handlingar. Det är en svindlande tanke, och en befriande, som öppnar upp för nya möjligheter. Det är lättare att ha att göra med en människa som man vet tar ansvar för sig själv och bara tackar ja till sådant hon verkligen vill. För visst vill väl jag umgås med dem som umgås med mig av lust? Ditt ansvar för dig. Mitt ansvar för mig. Jag bestämmer om jag ska vara martyr eller leva efter mitt inre driv.
Ändå, vårat gemensamma ansvar för varandra. Trampa inte på andra om du inte vill bli trampad på. Du kan ta ansvar för dig själv och leva efter ditt driv utan att glömma dem omkring dig. Ditt ansvar. Mitt ansvar. Ansvaret.

Påsk

Vuxna män piskar sig själva på ryggen tills de blöder och låter sig spikas upp på kors. Jag är förundrad. Jag förstår inte. Det är påsk och idag är det långfredag.
För mig var torsadgen betydligt längre.
Imorgon blir det ägg en masse och allmänt frosseri. Påsk är liljor, choklad, snapsar, ledighet, fjädrar och färgen gul. Vi firar påsk till minne av en man som plågades till döds. Eller till minne av en äggkläckande hare. Jag vet inte. Jag tror inte man vinner något på att piska sig själv i vilket fall.

Bevisa dig

Personbevis tycker jag är en lite egendomlig företeelse. Du måste skicka med ett papper som bekräftar att du finns, när du ska söka utbildning. Jättehumor faktiskt. Här är mitt gymnasiebetyg och mitt intyg på att jag faktiskt jobbar på stormarknad. Jo, och förresten, här är ett A4 som är beviset på att jag är jag.

För det är ju så troligt att någon annan skulle söka en utbildning i mitt namn. Eller så troligt att jag skulle påstå mig vara svensk medborgare, och Härnösandsbo, när jag egentligen kommer från Bulgarien. Men det måste ju förekomma. Varför annars detta ständiga krav på att bevisa sig?

Det papperslösa samhället innehåller fler papper än någonsin.

Duktig flicka!

Såg ett program om duktiga flickor. Flickor som bränner ut sig innan de tagit studenten. De tappar lusten till allt, eller så ger kroppen upp - eller båda delar.

Jag erkänner mig hela mitt liv ha tillhört skaran duktiga flickor. Det blir ett beroende. Jag gjorde saker, inte för att jag ville, utan för att få bekräftelse på min duktighet. Än idag har jag svårt att separera mitt jag från mina prestationer. Men nu är jag i alla fall medveten om mitt beteende. Jag gick ut gymnasiet trött och med en eld som slocknat. Livet känndes oövervinnerligt, inte görbart. Ibland drabbar känslan mig fortfarande och varje uppgift som kräver lite mer av mig känns genast omöjlig. Omöjlig för att jag vet vad som krävdes av mig när jag var som mest högpresterande. Omöjlig för att jag vet att jag skulle kunna göra det perfekt men inte har tålamodet längre. Varje dag slåss jag mot min duktiga flicka. Slåss för att förstå att jag duger som fullkomligt overksam också. Vi lever i ett prestationsorienterat samhälle. Du är vad du gör, vad du åstadkommer, vem du känner, var du syns.

Jag är en soffsittande bloggskrivare med en notorisk oförmåga att slutföra projekt. Jag startar dem för att jag ska känna mig aktiv. Jag slutför dem inte, för de tenderar att börja kännas mig övermäktiga.
Att bryta onda cirklar tar tid. Att ha insikter om deras existens är en början. Detaljerna.

Att hjälpa till

Jag är trött på mitt jobb. Alla som läser här regelbundet vet att det är så. En del av jobbet är jag inte trött på. Jag är inte trött på att få leenden från människor som är glada för att jag hjälpt dem hitta senap eller sambal oelek. Jag är inte trött på kunder som skrattar och som stannar en stund och småpratar om frukt. Jag är inte trött på människor som stannar mig i mejerikylen och vill ha matlagningstips. Jag är inte trött på dem som kommer till min kassa och är uppriktigt glada för att jag är trevlig och skämtar med dem. Jag är inte trött på kunder som läser min namnskylt och säger: "Hej... Louisa! Fint namn du har!". Jag tycker om att hjälpa till. Det gör mig glad att veta att damen kom hem med sin perkulatorknopp eller att paret kommer hem med fräsch fetaost för att jag såg hur den andra förpackningen var trasig.
Av samma anledning gör det mig lite ledsen när jag inte hinner stanna för att hjälpa en kund. Eller när jag inte kan svara på en fråga, och inte heller lyckas får tag på någon som kan. Kunderna vet varför.

Trots allt detta blir jag aldrig någon stormarkandsmedarbetare på allvar. Jag är inte intresserad av professionen, jag vill bara hjälpa till och underlätta. Sen kommer jag aldrig att kunna stå ut med rutiner, fasta scheman och att sitta fast igen. Idag fikade jag med någon som är som jag. Gjorde mig glad. Var hög på kaffe och livet hela eftermiddagen. Och så fisk till middag. Detaljerna...

Ville försöka hitta ett fint vykort att skicka idag. Kankse till och med ett dubbelvikt med kuvert. Lyckades inte. Alla kort var grälla och fåniga med glada djur och tusen sätt att säga "Har den äran". Jag ville ha ett diskret, konstnärligt, lågmält vackert. Jag får göra ett själv.

In med ytterligare två synvinlklar i historien. Fram för att skriva utan pretentioner.

Surdegar

Mitt livs första surdeg står och surnar till i köket. Den ser grå och gojsig ut

En annan surdeg är min mage. Den är inte nådigt elak med mig just nu. Låtsas hela tiden som om jag inte behöver ringa vårdcentralen. Vem längtar efter en gastroskopi liksom?

90 km/h

Idag är det vår och jag körde pappas kombi i 90 km/h för absolut första gången.

Våren är varm och mjuk och underbar i år. Tidigare har jag avskytt våren. Det var när jag mådde som sämst. Det kändes som om våren var en pekpinne på mig. Som en följespot efter mig vart jag gick. Som ville visa världen att jag var en konstig typ som inte log - fast SOLEN sken(!!). I år älskar jag våren. Jag gick till jobbet med kappan oknäppt, utan vantar, utan basker. Mitt nyröda hår fladdrade i vårvinden och jag kände mig osedvaligt snygg. Kanske för att jag pånyttfunnit en gammal favoritklänning i garderoben. Våren!

Jag blir glad av våren i år. Alla blir inte glada. Att våren kommer betyder inte automatisk lycka. Men solen var en smekning idag.

Våffeldagen

Jag kan aldrig lämna recept ifred. Idag var det tur. Läs om mina supervåfflor de luxe på receptbloggen. Pappa hade tänkt äta en, det blev tre...

Folk med snäv smak när det kommer till mat - som bara gillar spagetti och köttbullar/potatis och kött - är det lite synd om. Tänk vilka enastående smakupplevelser de går miste om. Tänk parmaskinka, mögelost, feta, soltorkade tomater, exotisk frukt, enastående fiskrätter... you name it! Om man kategoriskt säger att man inte gillar "fisk" hoppas jag att man smakat alla sorters fisk för att komma till den slutsatsen. Det finns så mycket god mat, så många osmakade rätter. Mat är fantastiskt.

Mamma hade gjort fisksoppa att äta före våfflor de luxe. Åh, mammas fisksoppa, med saffran, tomater och lök. *dregla*

Imorgon ska jag göra en surdeg!

Ur en kassörskas synvinkel

Människor lever helt ogenerat sina liv framför oss som sitter i kassan på stormarknader. Föräldrar skriker åt sina barn så att man fruktar att agan är nära. (För om det vore så att de faktiskt rörde sig om barnmisshandel, vad skulle jag kunna gör åt det?) Gifta par drar med sig hela sina äktenskapskriser till mig. Folk bara beter sig. Som om de vore ensamma, eller hemma i köket. Ofta känner jag mig som en del av inredningen. Det är helt okej att visa upp sina mest agressiva eller pinsamma sidor för mig. Jag är ju ändå ingen riktig människa, jag är rekvisita. Jag är som en soffa, som liksom alltid står i någons vardagsrum. Det är intressant och, ska jag inte sticka under stol med, spännande att se dessa människor spela upp sina draman för mig. Men jag är fascinerad. De glömmer att jag finns och det är på sitt sätt lite befriande. Det väcker emellertid frågor. Är det önskvärt att vi börjar leva på ett sådant sätt att vi slutar bry oss om hur andra ser på oss? Är det kanske ändå bra att hålla vissa saker utanför det offentliga rummet? Kan man vara ohämmad och fri utan att lämna ut sig själv på ett osunt sätt? Vill vi veta allt om stormarknadskundernas relationer?

Något som påminner om ovanstående är så kallade mobil- och kaféblottare. Jag måste erkänna att jag nog tillhör båda de kategorierna. Jag beter mig på tåg och fik exakt så som stormarknadskunderna beter sig i framför mitt nylle... Hoppsan...
Med det här vill jag egentligen inte säga annat än att vi är ologiska. Vi är kanonrädda för vad folk ska tycka om oss. Samtidigt glömmer vi stundtals bort precis alla andra och bara spelar ut. Vi är så komplexa. Shit vad spännande...

Ett annat intressant fenomen är kunder som väljer att fullständigt ignorera mig. Medvetet. På ett sätt som talar om att de fattat att jag inte är inredningen, men heller inte värd att tilltala i onödan. Jag säger "Hej". De säger inget. Jag säger "Var det bra så?" De säger inget. Jag säger "Tvåhundrafyrtionio och femtio. Har du medlemskort?". De kanske ger mig ett medlemskort. Jag säger "Ska jag dra det på summan?". De börjar slå in koden innan den lilla skärmen säger att de får. Det blir fel, de måste slå om. De suckar. Kvittot kommer. Jag säger "Tack ska du ha!". De går. Och här pratar jag om hörande människor. Döva människor svarar inte heller med ord men nickar och ler för att tala om att vi är överens. Uppskattas! Vi pratar inte samma språk, men kan ändå kommunicera.
Kommunikation tack!

Jag är trött och har geggat ihop. Imorgon kommer jag inte att fatta vad jag menade. Imorgon är det sommartid. När jag sovit för länge, imorgon igen, har jag gjort det med besked.

Varför är mina texter här på bloggen alltid så splittrade?

Tänk om (del 2)

Tänk om jag skrev så unikt, fantastiskt, personligt som jag önskar att jag kunde.
Tänk om jag skrev de där texterna man inte kan värja sig emot.
Tänk om jag kom över min formuleringskramp och allt det jag lärt mig i skolan.

Tänk om de kunde sluta spela Ullinullajingeln på radio. Jag får den obotligt på hjärnan - varje dag.

Frimodighet

Sitter här med min hemvispade latte, fastän jag vet så väl att kaffe är det sista jag borde dricka. Har en sensationellt dålig hårdag. Jag kan för mitt liv inte minnas hur jag brukar lägga testarna. Detta trots att mitt hårfixande inte brukar ta längre tid än en minut per morgon.

Två flickor gick på gatan utanför mitt kök idag. Det trallade på "Värsta schlagern" och var sådär barnsligt spontanglada och förtjusta över att minnas texten. Någonstans begraver vi våra flickor. Någonstans tar de frimodiga, självklara barnen vägen. Plötsligt är man en vuxen som funderar över hur man uttrycker sig, som bryr sig om vad andra tycker. Jag har gått från att vara självklar i min existens och min rätt att ta upp hela rummet, om jag skulle vilja, till att vara någon som ifrågasätter mig själv och värdet i vad jag har att säga. Jag har glömt min flicka. Jag har glömt hon som självklart hade rätt och självklart var enastående och speciell.
Jag såg en annan av de frimodiga flickorna på vägen till biblioteket idag. Nu var hon en svartfärgad halvvuxen med allvarlig uppsyn. Vad händer med våra flickor?

Mitt bibelord: "Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Heb. 10: 35-36)
Fick det ordet på vägen av min konfiramtionspräst, en av de mest inspirerande människor jag träffat.
Jag är inte värst uthållig nu, och var det säkerligen inte när jag var fjorton heller. Emellertid var jag nog frimodig så det förslog. Kan jag komma över min självkritik och lära mig att vara den frimodiga igen? Och kankse måste jag lära mig att saker tar tid... Jag jobbar på både min uthållighet och min frimodighet. Tills vidare...

Vi och vår kollektiva ångest

Bodil skriver om vår kollektiva ångest idag. Om hur pressen retar den oro som bara ligger och väntar på att bli triggad. Hon önskar TV-bonden tillbaka till löpsedlarna. Kanske gör jag det också. Fast det är ju fint om ångesten är kollektiv. Jag som trodde att det bara var jag ;)

Jag har knäckt en nöt

Jag har löst ett problem. Jag har skapat logik i ett beteende som var smått ologiskt. Jag har kommit fram till varför personerna i romanen beter sig. Det finns många sår. Alla sår läker inte. Du kan inte se vem som blöder.

Idag var det vår. Idag var det sol och varmt och bländande. Jag kunde ha min fina kappa från Gudrun. Den är så bra och så snygg. Det är viktigt att ge detaljerna värde, så att man inte grottar ihop när helheten skär sig mot utopin.

Jobbat idag. Första dan på nästan två veckor. Kort pass, bara glada kunder. Helt OK. Och pappa hade lagat fisk när jag kom hem. Detaljerna.

Mitt liv just nu

Kommateringsprobematik. Ett, nära nog, missbruk av Joni Mitchells album Blue. Magkatarr. Förträngning. Tretimmars arbetspass. Frustration över att sitta fast. Undvikande. Alla vilda av Birgitta Stenberg. Alldeles för mycket TV. Längta efter mina timmar på biblioteket.

Ett fik

Jag vill vara det där fiket alla går till. Det där alla trivs och vill sitta i timmar.
Världen är så välsminkad och stirrande. Jag är blek och har en jacka som hotar att ta över världen.
Jag undrar om hon med de välarrangerade lockarna också värker.
Idag tror jag att jag är en medioker författarbluff. Att jag är en skrivkrampande amatör.
Hur kan man vara cineast men gäspa av leda när man tittar i videobutikens hyllor för miljonte gången, och inte vill se någon av filmerna?
Varför är det så krångligt alltid?
Pengar är ett gissel. Gissel gnissel. Tråk tråk tråk.
Hur ska jag ha råd med mitt liv?
Fast om jag var fiket och alla kom till mig kankse jag skulle stänga dörren.
Trivs med mig!

...

Jag har så tråkigt. Jag är en surfberoende människa som förbrukat alla sina sajter. Jag är en aspirerande författare som inte vågar skriva längre idag. Brytpunkten. Varför kan inte mina favvobloggare vara lika beroende som jag? Jag vill ha nya synvinklar på livet.

Kvantitet

Jag är förtjust i kvantitet. Jag gillar att hålla en fet bibba med papper i handen och tänka: de här pappren är fulla av mina ord. Jag uppskattar varje gång Word visar att texten faller över på ett nytt ark, att jag fyllt det förra.
Idag har jag suttit på biblioteket igen. Kanske har Härnösand Sveriges vackraste bibliotek. Det är i alla fall det i särklass vackraste jag besökt. Det är lugnt och fridfullt, varmt och välkomnande där. När jag skrivit mig hungrig har de en stor fin lunchbuffé i caféet. Biblioteket och jag passar ihop. Kanske träffar jag någon jag känner - oftast inte. Jag känner mig aldrig ensam. Jag sitter där och skriver. Jag har Eva och Sara.
Jag skulle behöva bli läst nu. Jag har läst mig blind på mina egna ord. Jag ser inte vad som står på sidorna längre. Jag har slutat känna när jag läser. Det är inte längre nytt varje gång. Jag hakar upp mig på ord, glömmer tonerna. Jag behöver någon annans ögon.
Jag cirkulerar brytpunkten fortfarande. Hur kommer jag dit? Och hur lång tid ska jag låta det ta? Hur villiga är personerna att närma sig varandra.
26 sidor är kvantitet. Jag uppskattar kvantitet. Jag tycker om att se ett berg av bullar jag bakat också. Jag tycker om att räkna dem. Konstatera. Jag har bakat 120 bullar. Kvantitet är bra för egot.

Garderoben

Jo, jag lovar! Jag har städat garderoben idag, precis som jag sa att jag skule. Eller - jag rättar mig - jag har återbördat mina kläder från högen på golvet och tillbaka in i garderoben igen. På vägen mellan golvet och garberoben försvann ungefär 30% av nämnda kläder. Det är nästan så att jag börjar tro på det här med Feng Shui. Jag känner mig faktiskt lite rensad som människa också. Kanske, kanske att jag tar itu med mina papper inom en, inte alltför avlägsen, framtid.

Fast egentligen gör jag allt detta rensande för att jag har så svårt att skriva just nu. Jag vill inte ge mig in i en en ytterst avgörande scen, förrän jag bestämt mig för hur den slutar - vad är trovärdigt, hur skulle jag reagerat? Ska ändå gå till biblioteket imorgon. Det här är projektet jag inte ska lägga ner. Det här är något jag ska slutföra. Romanen om Eva ska bli.

"Nya författarskolan" av Göran Hägg är en mumsig läsupplevelse. Lärorik och pumpad med humor, läs den! Jag har lärt mig om fällor att inte falla i och om en författares icke-existerande inkomster. Jag sträckläste den, mer koncentrerat än jag läst en roman på mycket länge. Jag skrattade så att folk på tåget nog tittade snett på mig.

"I met Jolene. I hadn't seen her for twenty years end she was ugly as mud..." Måste älska Dolly! Synd bara att hon kåsdansade med en Elviskopia och avslutade konserten lite väl abrupt.

Västergötland

Västergötland i punkter

+ Skarabor är trevligt folk.

+ Bert Karlssons nya skötebarn "Fame World" är bland det mest tragiska jag har varit med om. Ett köpcentrum där "Sko-kanonen" är en höjdpunkt och minst fem butiker redan slagit igen. Det mest upphetsande i hela komplexet måste ha varit "Dr Muggs dassland". Oj, vilken humor! Alla ni som sett "Janne Långben - the movie", när de kommer till nöjesparken med pungråttorna, kan föreställa er atmosfären...
Lotta frågade en kvinna i en öde servering om de hade korv. "Nä" sa hon och försvann.

+ Jag lyckas inte med mina försök att härma västgötska.

+ Jumper och raffig är ord jag stötte på i Skövde. När hörde ni de orden senast? Underbart!

I övrigt har jag planer på att rensa bort hälften av mina kläder. Jag använder väldigt få procent av det jag äger.
Om kornblå är den nya modefärgen har inte butikernas inköpare uppfattat det. ETT kornblått linne lyckades jag gräva fram efter två dagars sökande. Jag vill ha fler blå kläder!!

Ett litet citat inför Dolly-konserten imorgon. "Jag tar inte illa upp av blondinskämt. Jag vet att jag inte är dum. Jag vet också att jag inte är blond". Man måste älska henne.

Sammelsurium

Väldigt få människor bär päls.
Här sitter jag och känner mig tittad på av Janne Josefsson (tror jag).
Det är egentligen hyckleri att dricka mineralvatten till snabbmat. Mineralvatten är egentligen ett hyckleri i sig.
Och så gick Janne. Nej, men han tittar inte på mig längre. Jag är inget reportage. men jag är ändå rädd att bli grävd i, och avslöjad.
Det krävs en resa för att omdefiniera sig och ta upp pennan igen.
T-centralen är mindre än jag minns den. Det här är hemma, och jag är inte hemlös. Överblivna strips skänkes till den som är hungrig. Om man vet att någon iakttar skapar man bättre. Man är jag. Man skriver man om man är rädd för jaget, utan omsvep.
Detta är ett tankesammelsurium. Men det är ord också. Janne Josefsson pratar göteborgska. Vi kanske ska åka samma tåg.
Ibland önskar jag att det jag skriver är oläsligt (olösligt).
Jag lyckades dåligt med att omdefiniera. Jag är bara en vanlig tjej i munkjacka och stretchjeans - sjukt ospännande. Ingen funderar kring mig. Kanske funderar de kring pennan. Anteckningsblocket är alltid att definiera sig. Hej jag har ett anteckningsblock och är svår. Jag har skaparintentioner och det syns inte bara på mitt röda hår. Idag tyckte någon att jag skulle bli brunett för att det passar bättre ihop med ögonbrynen.
När tåget försenas skapas ett mellanrum du inte räknat med.
Jag är definierad av pennan och rädd för att jag inte finns tillräckligt. Innan mig pågick en direktsändning, och nu är livet sig självt igen.
Jag undrar varför jag inte dricker Cola tillsammans med hela världen. För att jag är ett pretto som tror att mina dryckesvanor är relevanta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Är det humor att en grävande journalist läser Aftonbladet? Är jag Aftonbladet, med stora bröst och ytliga pretentioner? Med dålig omvärldsuppfattning och samhällskritik lite sådär lagom kosmetiskt?
Snor någon min plånbok medan jag sitter här och skriver? Förblindar mina egna ord mig? Är jag - eller inte - iakttagen av en grävande journalist? är jag en story? Går det att avslöja mig? Är det värt det?
Det går inte att läspa ja. Det går att dricka mineralvatten och vänta på någon som vill äta ens strips. Man kan väsa jaha, även om man är fet. Men näktergalar talar sällan.
Om jag är Aftonbladet, behöver jag köpa den då?
Nu känner jag mig som en föreställning. Tänk om min publik somnar, eller går hem. Då får jag kanske bara ett plus, och läggs ner. Men jag ska till Skövde, och när jag kommer dit behöver jag inte vänta så länge. Mellanrummet har redan varit.

Det är inte bara jag som är sån här

Jag pratade med en speciell person om det och hon sa att hon var likadan - så nu törs jag berätta om mina återkommande identitetskriser. Varje gång jag ska resa någonstans, eller träffa nya människor, känner jag ett behov av att omdefiniera mig själv. Främst är detta på ett rent utseendemässigt plan. När jag går runt här hemma i Härnösand drar jag på mig det som ligger överst i högen, eller råkar vara rent. De flesta här har ändå en bild av mig. Men ska jag någon annanstans vill jag ju framstå som en betydligt mer spännande människa. Jag vill att folk på tåget, eller centralen för den delen, ska fundera kring mig - tycka att jag är spännande. Jag blir otroligt innovativ i mina sätt att kombinera de gamla trista kläder jag haft i hundra år. Och så tänker jag alltid: Såhär noga borde jag vara varje dag. Varför anser jag mig inte vara värd att se speciell och spännande ut alltid? Jag är ju speciell och spännande, kanske. Faran med småstadsslentrian...

Kärlek på jobbet

Den som sa att man kan hitta sin älskling på jobbet har aldrig sett en människa i stormarknadsutstyrsel. För stor skjorta i en färg som var modern någon gång på åttiotalet. Byxor med så hög midja att de även kan räknas som BH. Helst ska man ha slips också, eller en sjal som inte ens är värd ett omnämnande i en bistats som denna. Nämnde jag förresten att byxorna är på tok för korta och härligt formlösa? Av någon anledning har jag dålig hårdag varje arbetsdag, dessutom.
Vem skrev "Snabbköpskassörskan"? Hos vilket snabbköp handlade han?

Personliga brev och fiberhavregryn

Påfallande många utbildningar kräver personliga brev när man söker dem. Jag avskyr att skriva personliga brev. Det är som att sätta ut en kontaktannons. Vilka av alla mina fantastiska egenskaper ska jag framhäva den här gången? Snälla köp mig, säg att jag är rätt i ert sammanhang! Detta att ständigt vänta på att bli vald. Detta att veta att man kanske kommit längre om man valt att framställa sig själv på ett annorlunda sätt. Vad jag än skriver i dessa brev känns det som någonting alla andra sökande också skrivit. "Jag brinner för det här" "Jag har så många nya spännande infallsvinklar" "Det är ett kall för mig" "Ända sedan jag var liten har jag..." "Mina föräldrar..." Äck!! Jag kan vara fullt övertygad om att jag är rätt för just deras utbildning, att de skulle kunna hjälpa just mig att bli en lysande författare/radiojournalist/sångerska/skådespelerska. Dessvärre är det inte mig jag måste övertyga. Hur säga det man vet så väl?

Bakade mina succékakor idag. Kanske ska jag ge upp allt annat och bli bagare istället. Där får jag i alla fall uppskattning för min våghalsighet och originalitet.
I mina succékakor är fiberhavregryn en mycket viktig ingrediens. Fiberhavregryn är för övrigt en fantastisk produkt till lite allt möjligt. Man kan göra enastående gröt eller paj på dem, till exempel. Ordet fiberhavregryn låter däremot oerhört trist, nyttigt och grått. Skenet bedrar - fram för fiberhavregryn! Havrekakorna blir så mycket sprödare (och känns lite mer tillåtna...).

Jag är radionörd. Idag är det SR P3 som får den äran att låna mina öron. De pratar om oväntade smakkombinationer. Vad sägs om filmjölk med smulat käckebröd, sill och grillkrydda... till frukost... varje dag!!?

Bokrean

Klart att bibliofilen måste ha ett inlägg om bokrean. Dessvärre - och dessbättre för min plånbok - fanns det inte direkt massor av titlar för mig i år. Kankse hittar jag fler fram emot slutat av rean. Då dyker ofta de märkliga poesiböckerna, som legat gömda under äckliga Jan Guillo-bamsingar, upp till vrakpriser.

Nu en liten - men dock - lista över vad jag fyndat hittills.

Birgitta Stenberg - Alla vilda 79kr
En tegelsten om vegomat 49kr
Mikale Niemi - Svålhålet (ljudbok) 119kr
Göran Hägg - Nya författarskolan 79kr

Övrigt intressant på bokhandelns bord var sådant jag redan äger. Johanna Nilsson, Bodil Malmsten, Karin Alvtegen... - sådant som kommit till mig i form av vackert inslagna paket till jul och födelsedag.
Jag tror att min meningsbyggnadsförmåga tagit semester. Det får gå ändå.

Sen kan jag sällan hålla mig borta från att köpa kok- och bakböcker. Håller ögonen på en otroligt vackert illustrerad bok om choklad, en bok om "Fluffins" (jag tror ni ska förstå), samt en bok vid namn "Kärlek oliver och timjan". Men jag ska inte förköpa mig (än), det slutar ändå bara med att de står i bokhyllan och är dekorativa. Mat lagar jag på gehör.

Mamma köpte en brödbok för diabetiker, samt ett litet lager av sin favoritbok "Istället för en blomma". Själv har jag ett litet lager av "Priset på vatten i Finistére". Ser det som en uppgift att dela ut den till folk jag tycker om.

Ackompanjerad av Emmylou Harris -If I could be there (live), Alison Krauss - Broadway, Claire Lynch - Only passing through.

Egoeftermiddag

Läste att man måste putsa sin självbild för att egot ska glänsa.
Ägnar mig istället åt att tanka mig själv med komplimanger jag fått tidigare. Ibland måste man fylla på reserverna, påminna sig om att man har uppskattats tidigare. Inte för att jag känner mig ouppskattad och bortglömd just idag, utan bara för att jag ville. Bara för att jag, just den här eftermiddagen, ville känna mig som någonting stort.
En annan sak jag läste är att man ska spara på komplimangerna och skaka av sig det elaka folk säger. Tror jag håller med. Fast konstruktiv, negativ kritik är också viktig för ens fortsatta utveckling. Onödig är den dock när man ska fylla på reseverna eller putsa sin självbild.

Det är söndag idag, och det känns

Har precis hälsat på farmor, som var glad och nyklippt.
Solen ligger inte så mycket på snön idag och det blåser snålt. Det är nollgradigt men rått.

Har precis hämtat mitt jobbschema och två av tre pass var morgnar. Men på torsdag åker jag till Skara, så det ska inte få komma åt mig.

Kurar i soffan och är lite halvkulen.
Längesen jag la upp en ny text på poeter.se. Jag skriver ju mest på romanen nu, och den vågar jag ju inte lägga upp. Istället skriver jag överengagerade kommentarer på andras texter. Då blir de glada.
Det står på min sida där att jag fått två applåder. Jag vet inte vad det innebär, men det låter ju trevligt. Det är väl bara för mig att buga.

Jag vet inte om jag är relevant för omvärlden idag. Hjärnan har helg, och jag vill helst bara lyssna på musik.

Om att inte vara maskeradbalens drottning

Det var en så härligt pretentiös titel att jag var tvungen att använda den. Vad det egentligen handlar om är att det inte blir någon maskerad för mig i Sundsvall ikväll. Kroppen är ännu inte helt återhämtad, och nästa vecka måste jag vara pigg och fräsch som en nyponros, redo för äventyr med Poofie i Skara.

Istället sitter jag med datorn i knät och lyssnar på Dolly. Hon spelas på min nya radistation "Joni Mitchell radio". Det är faktiskt vansinnigt kul att sitta här och bossa över en dator som slumpmässigt väljer låtar åt mig. "I really like this"/"I don't like this". Till sist kommer den bara att välja ut låtar helt i min smak. Det är tanken i alla fall.

Sen ska jag snart börja läsa den spexiga boken "Nya författarskolan". Bland annat har den ett kapitel som heter "What's in a name" och ett annat med titeln "Måste man vara lite galen?". Det kan säkert bli rolig läsning...
Personligen är jag fullständigt övertygad om att man måste vara lite galen. Det är jag ju ett levande bevis på :P

I romanen har jag nu kommit fram till två kritiska punkter samtidigt - en i vardera tid. Två av de händelser jag vetat om redan från början. Två av dem som ändrar handlingens riktning och personernas kunskap om, och relation till, varandra. Det är dags för konfrontationer och upptäckter. Upptakten är slut, nu börjar händelseförloppet. Jag vet hur det måste sluta, men varför slutar det så?

Trumpeter och fanfarer

Detta är mitt nittioförsta inlägg här på bloggen! Värt att fira tycker jag. Inte varje dag man klämmer iväg inlägg nittioett sådär.

Annat att fira är att kornblått är inne. Det har jag läst i mammas Amelia, så det måste vara sant. Det positiva med det är att jag äntligen kan få tag på kläder i min favoritfärg. Det negativa är att jag inte får vara orginell i mina blå kläder den här säsongen. Men jag kan ju köpa upp mig på ett litet lager nu, så att jag har för framtiden :P

Håller just nu på och leker med min internetradio. Har skapat en kanal som ska ge mig musik i samma anda som Joni. Man måste ju vidga sina vyer... *host*

Fråga: Får butiksnamnet Cubus er att tänka "Åh, där vill jag handla hela min garderob!"?

Natt

Det som återstår av vinterkräkisen är ballongmage och mycket trött kropp.

Bodil har ändrat text som intro till sin gästbok. Alltså tar jag tillbaka lite av min feta uppmaning att gå dit. Gå till hennes blogg ibland ändå. Hon är, och förblir, en inspiration.

Tänkte bara att jag skulle nämna Roccoli Broccoli.

Hrrrööööl

Vinterkräkisen har nått även mig. BIG TIME!! Längesen jag spydde så här mycket.

Noterat, frågat

En dam på biblioteket hade en helt underbar hatt. Som en stor luddig knallcerise golfboll. Fantastiskt! Och hon bar upp den som vore den av äkta guld. Hennes gigantiska mupp-pälskreation i lysande rosa. Älska!

Varför går man runt i gympadojjor på vintern? När det är snö och slask och kallt och blött och elände? Man får bara kalla fossingar och fler förkylningar. Man riskerar att halka och slå sig fördärvad. Framförallt: Det är inte det minsta hippt! Det ser bara fel ut.

Arbetslivet, verkligheten, personalpolitiken

www.finistere.se/gastbok
Tål att sägas igen. Gå dit!! Läs texten!!

Jobbet gör mig less.
Till alla kunder: Vi i kassan har ingeting med röran i butiken att göra. Vi kan inte hjälpa det. Men klaga gärna på högre ort.

Min mamma jobbar på en skola. Halva personalstyrkan ska sägas upp, samtidigt som det ska till fler elever. Låter det vettigt?

Jag är trodd på

Efter mitt inlägg om mitt reaktionära förhållande till mat blev jag trodd på. Det kändes fint.

I övrigt har jag bloggtorka idag. Inget intressant att skriva om. Utom att vintern gör mitt hår platt och klistrigt och jag vill ha mössa på mig dygnet runt.

Framsidan på Aftonbladets Söndgasbilaga: "Dålig hy och små läppar?"
Öh... ja, hur visste ni det?
Sen fick man lära sig hur man sminkar bort sina "brister". Tack, tror jag (inte)
Vad sägs om att vi fick lära oss att se det vackra i varandra?
Vad sägs om att vi slutade vara så fruktansvärt fixerade vid hur vi kan modellera våra yttre till något vi tror andra människor vill ha - för att sedan gå omkring och oroa oss för att det ska komma fram hur vi ser ut "egentligen"?
Jag är inget undantag, även om jag önskar att jag vore ett. Jag skrev just om mitt klistriga hår. Dessutom har jag premenstruell acne. Båda dessa bekymrar mig.
Jag kan ju sitta här med mina fina tankar om insidan bäst jag vill. Jag hyser ändå en önskan om att människor ska tycka om mitt utseende. Och där ramlade jag ner från de höga hästarna med en dunderduns!

Dagens

En fransk volontär bjöd mig på middag idag. Gissa vad hon hade lagat.
Rätt svar: Crepes...

Jag har munsår.

Vinterm är så jävla vacker att det nästan gör ont. Stora vackra lapphandskar och livsfarliga - men ack så vackra - isformationer som hänger från tak och stuprännor.

Tack och lov har svenska folket någon form av smak någonstans. Jag syftar på melodifestivalen. Tack för att en vacker och avskalad ballad fick vinna över discoskit!

Jag tycker att Caroline af Ugglas är ball.

Idag har jag godisfrossat för första gången på länge. Och för sista gången på länge. Så det så!

Imorgon kommer min kropp förstå att jag böjt den i olidliga vinklar hela dagen idag...

Nu ska jag dricka ett glas havremjölk och slötitta på Cityakuten. För DET är minsann kvalitets-TV :P

Jag är reaktionär

Till att börja med är jag matreaktionär.
Jag tycker det säljs för mycket onödig skit i livsmedelsväg på stormarkanden där jag jobbar.

Jag tror inte för fem öre på lightprodukter.
Jag tror inte på produkter märkta med "utan tillsatt socker".
Jag tror inte på lättmargariner och halvvegetabiliska produkter typ Milda.
Jag tror inte på färdigmat och på kakor bakta någon annanstans än i någons kök.
Jag tror inte på GI-bröd eller på att något blir nyttigt bara för att man talar om dess höga fiber- eller låga socker- och fetthalt.
Jag tror inte på fettfri majonäs. Vad exakt är det i fettfri majonäs?? Majonäs är ju för fanken fett!!
Jag tror inte att man behöver äta kött varje dag, ens om man är köttätare. Alla skulle må bra av lite vego ibland.
Jag tror inte på kokt potatis (men det är bara för jag tycker det är äckligt...)
Jag tror inte på att vi varje dag behöver veta nya rön om hur vi ska äta och inte.
Jag tror vi fattar det själva, det är ju för i helvete logik!!

Jag tror på att man har grädde i gräddsåsen.
Jag tror på att man väljer produkter med naturligt låg sockerhalt.
Jag tror på att man äter sockrad sylt (men inte så förbannat mycket)
Jag tror på att man kan skippa läsk- och chipsorgier.
Jag tror på att laga min egen mat, så att jag vet vad jag äter.
Jag tror på att baka mina egna bröd och kakor utan fyrtio bokstavskombinationer jag inte förstår.
Jag tror på naturell yoghurt och på standardmjölk.
Jag tror på att steka i smör eller olivolja.
Jag tror på min egen jättegoda tomatsås, lätt sötad med honung.
Jag tror på ekologiska varor, men nästan ännu mer på lokalproducerade.
Jag tror på rättvisemärkning, så att folk får skälig lön för uträttat arbete.
Jag tror på att man använder naturliga råvaror, utan en massa ingredienser som egentligen inte finns, och på att äta ordentliga måltider - Utan jävla kalorihets.
Jag tror på fisk.
Jag tror på att man kan äta av allt, fast med måtta. "Allt" exkluderar ovan nämnda "skit".

Vidare är jag reaktionär på så sätt att jag tycker det är idioti att samma uppgifter (om inte fler) ska göras av färre människor på kortare tid. Det är som att be om massjukskrivningar. Vad i helvete tänker vi på. Kortsiktig vinst - långsiktig dunderförlust. Detta gäller stora delar av (för att inte säga hela) näringslivet.

Planering... som vanligt

Jag försöker få livet att gå ihop.
Det finns pusselbitar jag gärna lägger och pusselbitar jag önskar pusslet klarade sig utan.
Ogillar att framstå som besvärlig hos cheferna. Det är dock en oundviklighet eftersom jag måste få dem att schemalägga mig i enlighet med resten av mitt liv.
Det är repetitioner och författarskap, och så vill jag ju träffa alla mina vänner på avlägsen ort. Och min syster som tvunget ska bo oceaner av tid härifrån... :P
Jobbet är en pusselbit jag önskar att jag slapp. Det är som en av de där oändliga blå bitarna i ett klassiskt tusebitarspussel - de som hindrar en från att ta itu med de färsprakande övriga bitarna. Fast det också de bitarna som är nödvändiga för resten av pusslets existens.

Jag är förvirrad, och så har jag för lite skinn på min acnenäsa. Jag måste lära mig att sig nej med eftertryck. Och att sätta ner foten så att marken skälver och vederbörande förstår att jag menar allvar. Ibland önskar jag att folk kunde vara svin lite mera uppenbart så jag inte fick dåligt samvete av att göra livet lite besvärligt för dem... inga namn...

Jag har kört fast lite i mitt skrivande. Måste börja göra efterforksningar för att det ska bli trovärdigt och korrekt. Idag tvättar jag istället. Och skriver en lista över arbetstider jag inte kan ta. Mars ser inte ut att bli en lukrativ månad - men rolig. Man kan tydligen inte få båda...

Ett käckt dansband spelar "I can't stop loving you" på radion. Jag tror det är dags att byta kanal.

Nästa steg i skapandet

Jag är konflikträdd. Det är svårt för mig att skriva gräl.

Om att ge sig själv ett värde

Gå hit - www.finistere.se/gastbok/ - och läs texten.

Äh... whatever...

Att vara trött är inte detsamma som att vara avslappnad.

Undrar om någon vill läsa min navelskådarlitteratur.

Producenten för det där programmet där Roomservicekillarna bygger skola i Afrika är en omogen brat. "Vi måste få ut dem till riktiga människor med riktiga problem asså."

Idag på jobbet drabbades jag av plötslig jättetörst.

Imorgon ska jag köpa mig en semla. Tänkte först baka själv, men det blir så fånigt mycket deg över då. Dessutom har jag inte tid. Måste skriva. Måste vara fortsatt disciplinerad.

Eva och Sara bråkar fortfarande om vem som varit med om vad. I min hjärna är de sammansmälta.

Det är kallt ute och jag har träningsverk i vaderna

Det här är ett inlägg uppdelat i små portioner

Vuxenskapets vedermödor

Jag är sådan att jag ogärna vill erkänna för mig själv att jag måste växa upp. Jag vill inte veta av att mitt liv måste styras av ett osinligt behov av pengar, för överlevnad. Jag har väldigt svårt att acceptera det faktum att jag inte kan leva i takt med mina infall och nycker. Jag vill inte att det ska vara så att jag måste prioritera det lukrativa framför det som ger själen näring.
"Snälla lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur"

Jag tycker att jag borde ha betalt för att jag finns. Inte för att min existens är mer värdefull än någon annans, men ändå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ORKA PUSSLA? August har rätt, jag är för ungdomlig. Jag är för ung, samtidigt som jag obotligt är och förblir Barbro 55. Jag är hyffsat kluven.

Hatar att vuxenskap innebär så mycket tråk. Jag har svårt med mina fokus.

Rödvin + magkatarr = dum grej

Annan dum grej är jämfotahoppning i timtal.
Ytterligare dum grej är att vara tillnyktrad på krogen i Härnösand.
Fånig grej är resultatet i dagens melodifestivalomgång.
Annan fånig grej är att jag inte lagt mig än.
Skyller fånig grej två på dum grej ett och dum grej två.
Ont i kroppen är resultatet av nattens personalfest. Fast vi hade rätt kul. Och jag vann en termos...

Personalfester är som ett separat universum.

Barbara Streisand är på TV. Hon var vacker när hon var ung. Kan nog fortfarande betraktas som vacker i och för sig.

Varför i hela fridens namn ska jag (eller någon alls) behöva ha magkatarr?

Att gå och lägga sig är ett projekt. Orka?

I väntan på personalfest

Jo, det är sant. Den lilla eremiten ska idag lämna sin håla och frottera sig med sina arbetskamrater utanför schemalagd tid. Det ska bli lekar och annat som gör personalfester värda sitt namn. Det blir nog bra...

Joni är i bakgrunden igen. Är obotligt förälskad i den skivan just nu. Är som en drog. Måste höra den hela tiden. Runt och runt och runt.

Annat som går runt och runt och runt är processen som jag har startat. Igår bara fastnade jag på lagret mitt i en rörelse. Eva och Sara försökte komma överens om vem som är vem... Dessa mina nya polare tar upp mycket av min hjärnkapacitet just nu. Så om andra saker inte funkar som de borde är det deras fel :P

Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner. Det är en trist egenskap jag har, inget jag är stolt över. Man måste vårda sina relationer. Ska försöka bli bättre på det. Har bara så svårt att ha fler än ett fokus per dag. Jag är väldigt enkelriktad på det sättet. Om jag ska jobba fem timmar en dag överskuggar det resten av dagen. Jag går mot punkter. Precis vad pappa vill att jag ska göra när vi kör bil... då gör jag det inte...

Men här i alla fall; en gigantisk kram till alla er jag tycker så mycket om. Vänner, ni betyder så enormt mycket för mig. Ni är viktiga, så viktiga. Ingen värld utan er. Saknar er alla!

Snurrig i huvudet. Bådar inte gott inför eventuellt alkoholintag...

Trött

Orka pussla så förbannat hela tiden! ... Later

Inspiration!!

Jag hade sånt flyt idag. Jag bara skrev och skrev. Berätteslen rann ur fingrarna. Yes! Ja! Äntligen! Det har stått mer eller mindre still ett tag, och så bara lossnade det. Poff, pang, tjong! Dessvärre blev det nog inte så mycket skrivkraft över till bloggen... :P

Men en sak. Idag var jag den effektiva kassörskan. Kände mig mer som en maskin än som en människa. Tack! Växel! Nästa! Tack! Växel! Nästa! Med ett oantastbart leende på läpparna hela tiden. Fan vet om det är sunt egentligen...

Att betrakta människor

Först besvarar jag den anonyma frågan om när den omtalade romanen beräknas bli färdig. Svaret blir dessvärre: Inte den blekaste aning. Kanske om ett år. Kanske i sommar. Kankse decennier från nu. Det troligaste är nog ändå om ett år... eller så... Om jag inte beslutar att den blir för kåsig... (När ska förresten "kåsig" bli erkänt som ord av akademin?)

Fortsätter mitt funderande kring människors verkligheter. Igår såg jag nämligen en sån skön tant. Hon hade en lång brun kappa, en gigantisk pälsmössa, härliga jätteglasögon (modell tidigt åttiotal) samt en tjusigt blekrosa ryggsäck av typen jag hade på lågstadiet. Så ball! Som om hon helt enkelt plockat ihop sina favoriter från olika tidsåldrar, satt på sig dem och gått ut. Och så gick hon bara där. Och bara fanns! Undrar om hon har en lika skön farbror?
Dessvärre tror jag att hon är en ensam tant. Kanske till och med en förvirrad och ledsen tant. Kanske har hon inte alls en avslappnad och soft inställning till livet. Kanske var det trötthet, och det faktum att hon slutat bry sig, som bestämt hennes garderob.

Fick ett tidigt hjärtekort idag som liksom flippade över hela dagen på rätt sida. Le och le och le. Bara därför lyckades jag knåpa ihop en hel sida till på romanen. Tack! Visst är det viktigt att bekräfta sig själv. Ibland behöver man emellertid en liten knuff utifrån också - någon som säger att man är bra.

Hej Anneli...

...jag mår stundtals bra. Kul att du tittade in. Hur mår du? Det här är mitt sätt att säga att jag tappat bort din mailadress. :P

Jag har struktureringsproblem i mitt skrivande. Imorgon ska jag gå till biblioteket och försöka rätta till det. Har fastnat nu, bara för att jag inte kan bestämma mig för upplägget. Irriterande så det förslår.

Pappa och jag var på IKEA idag. Fullständigt logiskt med tanke på att det var en enastående dag med sol på snö... Tydligen tyckte många procent av Västernorrlands befolkning det i alla fall. Vem kommer på de käcka IKEA-namnen. Pappa köpte bäddmadrassen SULTAN TUVEBO (tidigare EMIR) och kodden GOSA DÅSA (!!??!!)

Bodil bloggar om snabbmats-Sveriges farlighet och dragningskraft idag. Kul. Hög igenkänning. En annan Bodilgrej: "Jag har inte rätt. Att jag tror att jag har rätt är en annan sak."

Har kommit in i en svår Joni Mitchell-period. Blue är en sån jäkla bra skiva att man vill kyssa henne...

Bloggflow

Jag har kommit in i ett bloggflow. Kommer på saker jag måste skriva om hela tiden.
Nu tänkte jag skriva om tre skilda ting.

1. Någonstans under funderingar på att skriva något kommer man på att man MÅSTE skriva just det. Det är en märklig känsla. Den kommer så långt inifrån dig som du någonsin kan ta dig. Samtidigt är det bortom dig - fast det är nog logiskt.
Håller på med kapitel två nu. Tror att jag bestämt mig för bara en synvinkel, en persons utgångspunkt.
Jag har ungefär lika dåligt tålamod med att skriva som jag har med att läsa. Jag vill FRAMÅT!

2. Håller på att läsa "Fem personer du möter i himlen" av Mitch Ahlbom. Vet inte om jag gillar den. Jag avgudade hans "Tisdagarna med Morrie" Nu vet jag inte. Står som ett frågetecken. Lite känns det som om han försöker sälja något till mig. Lite samma med Paolo Coelho. Älskade "Alkemisten" och "Veronika bestämmer sig för att dö". När jag läste "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät" kände jag mig irriterande påpassad av någon ur ett trossamfund.
Läste också just ut "Jenny" av Jonas Gardell. Inte kanon. Jonas Gardell finns för mycket överallt i boken. Han står lite ivägen för sitt eget verk - tycker jag.
Ska försöka bli en ännu mer läsande människa - tålamodet till trots.

3. Mamma sa till mig igår att hon hade funderat - utan att prata med mig - på om inte jag skulle kunna bli psykolog. Sammanträffande som man ska tolka in saker i, eller bara crazy?

Morgonstund har funderingar i mund

När jag går till jobbet, vid sådär femtiden på morgonen, är jag nästan alltid ensam ute. Ibland händer det emellertid att jag möter någon annan, ser en bil eller går förbi någon som skrapar rutorna på en dito. Då blir jag alltid lite nyfiken. Vem är hon? Vad gör hon uppe klockan fem på morgonen? Ska hon också till jobbet? Är hon på väg hem från ett nattskift? Smyger hon hem efter en natt hos en hemlig älskare/älskarinna? Ska hon lämna stan? Har hon rest länge? Har hon en bebis som bara sover till ljudet av en bilmotor (som jag, när jag var bebis)? Tusen möjligheter.
Nästan varje morgon, ungefär vid järnvägen, möter jag samma man med svart huvjacka. Jag har börjat hälsa på honom. Han hälsar sällan tillbaka. Ändå hör vi ihop lite, tycker jag. Vi går åt vars ett håll och möter varandra samma tid varje morgon. Vart ska han? Undrar han vart jag ska? Jag brukar tänka att han ska hem och krypa ner hos sin älskade. Det gör mig varm. Men det är som Olof skrev om möbelmässan: Vilka är de här människorna? Vad gör de där? Vart är de påväg?

Kort reflektion. Ägg och kaviar är ägg med ägg på.

Bodil på sin piedestal

Jag skrev om att jag hade svårt att ha kvar Bodil på piedestalen, och sörjde det lite. Bodil skrev att hon inte ville vara på en piedestal - hon har anlag för svindel.

Jag har bestämt mig för vem tvåan är nu.

Män och lukt

Jo, det är sant. Inga kvinnor luktar så illa som män gör, när de luktar som sämst. En kvinna som luktar illa luktar inte lika illa som en man som gör det... Därmed inte sagt att män inte också kan lukta väldigt gott, eller att kvinnor aldrig stinker som fan..
Det är bara någonting med den manliga doften som förstärks extra vid dålig hygien.
Eller? Motbevisa mig gärna...

Ahhh! Långhelg!

För att klargöra: Det halv sju som nämndes i min blogg igår syftade på kl.19.30. Jag sover alltså på nätterna, men kliver upp 04.30. Därav ytterst trött. Klargjort! :P

Idag var jag en sån där käck och glad kassörska. Fyndig var jag också, kom med fyndiga kommentarer och så (gör det ibland, när jag drabbas). I gengäld fick jag käcka, glada och fyndiga kunder. Då är det lite kul att sitta i kassan.
Annars gick dagen mest åt till att räkna ner till den stundande långhelgen. Ahhhh! LÅNGHELG! Ledig ända till tisdag. Helt absurdt. Och inte en enda morgon nästa vecka. Ahhh! "Normal" dygnsrytm skall återinföras...

Igår trodde jag att det redan var fredag - vilket är fullständigt ologiskt, eftersom onsdag var måndag för mig... - och gissa hur besviken jag blev när jag kom på mitt misstag...

Övningskörningen fortsätter. Det som är svårast är det där att veta när man ska göra vad med vilken pedal. Personligen vill jag aldrig släppa kopplingen - den är som en gatans snuttefilt. Pappa håller inte med (...inte bilen heller). Det mest förekommande ordet under mina övningskörningar är: "GRUNDGAS!!". Om att gasa tycker jag inte... Men jag backade ganska snyggt runt ett hörn idag iaf.

De två sidorna, som är början på min roman, liksom förblir två. Jag kanske får ge upp tanken på att skriva den i kronologisk ordning, för jag har bra koll på vad som ska hända på flera ställen betydligt längre fram i handlingen. Har en sida med lösryckta händelser som börjar bli full.
Nu måste jag ta ett viktigt beslut bara. Ska jag införa en ytterligare synvinkel eller inte... Sen vet jag inte om en redan införd person ska få bli huvudperson två, eller om jag ska införa en ytterligare och göra henne till nämnda tvåa...

Surfade runt på umu.se idag. När blev psykolog- och dietistprogrammen samhällsvetenskapliga utbildningar? Logiken? Nån? Snälla!!

Nu ska jag berätta hur trött jag är

Jag är så trött att jag nästan skelar. Jag är så trött att jag fryser, fastän jag har på mig min superkofta. Jag är så trött att jag tror nån fyllt mitt huvud med en blandning av fetvadd och äppelmos.

Ändå är jag inte tillräckligt trött för att sluta tänka livsval. Jag har en konstig liten fågel som viskar märkliga ord som: språkkonsult (fastän jag inte sen vet om det stavas så... *ironin*), psykolog, radiojournalist, plain jävla författare... o.s.v. o.s.v.
Psykolog är lite Lindas fel. (saknar dig också!) Språk-(?)konsult är lite Elenors. Författare är helt mitt eget fel och radiojournalist vet jag inte på vem jag ska skylla...

Klockan är halv sju och jag funderar helt uppriktigt på sängen...

Kan folk bara, snälla, sluta nästandö omkring mig. Jag menar: HALLÅ!! På jobbet!?! Sluta kollapsa vid min kassa!

Leka författare

Satt på biblioteket och lekte författare idag. Lyckades nästan klämma ur mig en hel sida. Biblioteket har en mysig atmosfär och ett trådlöst nätverk som bara studenter får surfa på. Tur att jag inte är student, för då skulle jag smita från det pockande författandet och blogga istället. Det är viktigt att jag sätter mig någonstans där jag inte kan distraheras. Det är otäckt att författa och ack så lätt att låtsas som om det inte behövs... Och behövs gör det ju kanske inte heller - för världen i stort alltså. Men jag kanske behöver det. I alla fall gör Eva det. Jag tror att det kan bli en vacker berättelse.

Sitter med mitt mjölkglas och väntar på att sömntabletten ska kicka in. Inbillar mig att de verkar bättre om jag sköljer ner dem med mjölk. Avskyr morgonpassen. (Eventuellt har jag nämnt det förut)

Poofie har flyttat nu. Det gör ont i själen. Saknar min syster massor! Jag säger som pappa: "65 mil!.. *paus för att ge eftertryck*
Saknar de små kattkräken också. Låter fortfarande alla dörrar stå på glänt, så att jag inte låser in dem någonstans...

Eva

Romanen om Eva heter numera Novellen om Eva. Det känns mindre pretentiöst på det sättet. Fast ju mer jag tänker på den som novell och släpper på kraven desto troligare känns det att den skulle kunna bli en roman.
De medverkande i novellromanen är väldigt tydliga för mig. De är färgstarka och fantastiska och trasiga och tårögda och älskande och älskade.
Det är bara det här med att faktiskt sätta ord på allt det som är så tydligt för mig, så att alla andra förstår det också.
Att det ska vara så förbaskat svårt att bara göra det. Lite kanske det är för att världen just nu bjuder på så många lättillgängligheter att jag inte orkar gräva runt inom mig, efter det som är lite svårare att greppa.

Min hjärna är som sås just nu. - sova -

Idag fick jag ett samtal från en som bara ville säga att hon tyckte om mig.

Fåniga tester

Elenors blogg lurade in mig på en farlig sida igår. En sån där sida med fåniga tester. Man får lära sig vilken nyans av blå man är, samt om man är deprimerad m.m.

Det här är vad jag lärde mig om mig själv.

@ Jag är 16% ond
@ Min blogg borde vara grön (och... häpp!)
@ Jag är 68% skytt
@ Mitt hallicknamn är Miss G-string Big Spenda
@ Jag är deprimerad till alldeles för många procent
@ Den partylåt från 1996 som representerar mig är Macarena
@ Om jag vore en engelsktalande nation skulle jag vara... ENGLAND!! ... :P
@ Jag är inte ens i närheten av att vara så mycket nörd som jag trodde jag var
@ Det konstnärliga uttryck som passar mig bäst är poesi
@ men... jag borde plugga musik...

o.s.v.

Så fruktansvärt meningslöst... men hysteriskt kul...

På tisdag flyttar Poofie till Skara :(

Mitt USB-minne och jag...

Egentligen tycker jag inte om datorer. Det är ju lite humor, med tanke på mitt frekventa bloggande och på alla de texter som ligger på min hårddisk - texter jag aldrig skulle orkat skriva färdigt för hand.

Idag skulle jag göra något oerhört läskigt. Jag skulle flytta mina värdefulla älsklingar till dokument från min gamla stenåldersdator och in i den nya... Det gick! Det funkade! Ingen dog! Alla datorer fungerar fortfarande! Det är helt magiskt!
Det farligaste momentet var när jag flyttat all data till USB-minnet och skulle stoppa in det i nästa maskin. Jag rycker ut det, varpå datorn säger "Du har avlägsnat ? från ? på ett osäkert sätt, din dator kan krasha" (!!!!) Min dator krashade inte för jag lyclades komma på vad jag gjort fel... Men shit vad allt ska vara invecklat och farligt så fort det har med teknik att göra...

Jag tackar ändå de övre IT-makterna för två fina saker idag.
1. Hela mitt värdefulla författarskap finns nu i "tryggt" förvar på min nya hårddisk
2. Det trådlösa nätverket har fungerat fläckfritt i nästan 24h (och det är INTE en vanlig företeelse)

Men jag är och förblir ett teknologiskt missfoster. Det är lite därför designen på min blogg inte är fullt så personlig som jag kanske skulle önska. But... working on it...

Louisas Modeblogg!

Februari.
Det är en ny månad nu, och jag inledde den med att vara blogglat... Stygg, stygg bloggarLouisa! För att kompensera er läsare tänker jag därför dra till med ett trendinlägg :p Det är dags för det absolut första inlägget om mode...

En fluga som jag - kanske dessvärre - hakat på är det här med Smoothies. Det är ju jättegott, hippheten till trots. För en sån som jag, som behöver minska sitt sockerintag, är det ju dessutom utmärkt som substitut. Lägger ut min favvis på receptbloggen inom kort.

Så var det dags för klädmodet denna februari anno 2007. Jag röstar på prickar och ränder. I övrigt vansinnigt varma skor och koftor med fina knappar. Allt ska gå i svart, vitt och brunt med kornblått och lila som accentfärger.
Fattar inte varför jag inte är modeorakel deluxe, med min osvikliga smak och känsla för detaljer. Butiksbiträdet på Indiska sa faktiskt att min kombo lugnt skulle kunna hänga på en av deras skyltdockor...

På hårfronten är det lite halvutväxt rött och urklippt som gäller. För att skapa nån slags form krävs snoddar, och minst ett spänne i luggen.

På stormarknadsfronten gäller fler trevliga kunder (som idag) och fler sovmorgnar (inte som idag)

Hippaste vädret är massor av snö och en temperatur på runt 10*C. Svårt ohippt är halka, slask och plusgrader.

Nåt annat som är sådär småsvalt är mina försök till att ta körkort...
Ehh... jag kanske bloggar om det senare... Beror på hur pinsamt det blir...

Shoppingdag med Poofie

Var i Sundsvall idag.
Gjorde av med de pengar jag hade (mer lr mindre) men lyckades i alla fall, till sist, hitta varma vinterskor.
Poofie körde för - Hey! - min LILLAsyster har tagit körkort innan jag.

Övningskörde också... Inga kommentarer...
Har väldigt svårt att tänka mig Louisa Erika Johansson som körkortsinnehavare. Det är bara så oändligt många saker att hålla ordning på...

Trött idag. Trist, tråkigt, trist. Och imorgon måste jag jobba klockan sex igen.
Hur ska jag kunna träffa russintjejen, med de här arbetstiderna?

Såg en mycket snygg kille på Vero Moda i alla fall.

Date my mom

På svenska: Dejta min morsa.

Kanske det äckligaste jäkla sexistprogrammet på TV just nu. En kille får dejta tre mammor som ska försöka sälja in sina respektive döttrar. Killarna lyssnar på vad de berättar och får sen fälla härliga kommentarer i en annan kamera. De får också kommentera efter att ha sett döttrarna...

Käcka komentarer som

"She's a virgin? What a waste!"
"From looking at her mom I believe she might have some dump in the trunk" (stor bak)
"Oh, she's OK, but she's no Britney Spears"
"I'm not cool whit her having had too many boyfriends"
"I love cheerleaders, bring it on!"
(efter att mamman visat upp baken, som hon klämt in i dotterns jeans) "That didn't score you any points Gail"

De värsta kommentarerna har jag förträngt. Så vidrigt att jag mår fysiskt illa! Och den här skiten visas i svensk TV. Tittarna är säkerligen mestadels unga tjejer som tror att det är såhär livet funkar. Man ska vara mallen. Man ska vara den lilla dumma sommarblonda tjejen med cheerleaderkropp. Man ska inte vara "lösaktig", men inte hålla på sig heller. Och det mamma ska säga för att finna kärleken till sin dotter får - ve och fasa - inte anspela på några inre kvaliteter. Säg däremot gärna att tjejen ser ut som Britney och dansar som Beyoncé. Säg att killar suktar efter henne - men inte för ofta. Säg att hon gillar partyn, men inte blir för full... etc, etc...

Blä blä blä!! BLÄÄÄÄÄ!!

Reklamslogans...

...vem kommer på dem?

En av de små fördelarna med att packa upp varor på stormarknad är att man får se alla dessa "fyndiga" beskrivningar av produkten och varumärket.
Det finns folk som får betalt för att tänka ut dessa fanatstiska underfundigheter.MYCKET betalt dessutom. Kanske en karriär att satsa på...

Fast jag kan nog aldrig ens komma i närheten av dessa snabbtänkta männsikor...

Bär frukt varje dag (sylt- och saftföretag)
Springo - den snurrigt köttiga godbiten (hundgodis i form av en spiral)
Svensk huskattkost (gissa vad?)
Laxmousse a'la carte (till KATTER!!)

Nothing further...

Vad man får av Landstinget för 150SEK

Man får bli tömd på flertalet deciliter blod.
Man får en gratis vägning.
Man får två plastdunkar att fylla med urin.
Man får förbud mot att dricka de närmsta tolv timmarna.
Man får bli klämd på magen av en smilande läkare.
Man får höra att man har god självbehärskning.
Man får tillbringa en och en halv timme på vårdcentralen (mestadels i väntrummet).
Man får en klisterlapp på sitt högkostnadskort.
Man får komma tillbaka.
Man får kanske ett recept på dyra mediciner.

Om jag vore Freuds patient...

...skulle Freud nicka lite förståndigt och säga "Penisavund" eller "Fallosfobi". Detta skulle ske efter att jag berättat delar av mina återkommande drömmar för honom - så som jag tänker göra för er nu.

Jag drömmer att jag har olika uppdrag jag måste slutföra. Oftast handlar det om att jag måste ta mig till en specifik plats för att göra något jobbliknande. Det är dock alltid enormt svårt att komma fram till platsen. Det är snårigt och jävligt och hela tiden envisas en korvkiosk med att dyka upp. Jag har drömt att flertalet olika människor velat sälja korv till mig. Exempel på korvgummor är Marita från "Bonde söker fru" och min nya granne, som jag knappt känner... Jag blir alltid oerhört äcklad av dessa försök att tvinga på mig korv. Korvförsäljarna kommer med käcka kommentarer av typen: "Här, ta lite härligt slemmig inälvsmat. Massor av späck och galla".

Annars drömmer jag att jag gråter.
Feel free to analyze...

I en värld av sammansatta stilikoner

Hoppas att alla ni andra -sammansatta stilexempel som ni är - också känner er såhär ibland...

Vissa dagar klär jag mig, fluffar håret (jag kanske till och med sminkar mig) och känner mig riktigt snygg när jag ser mig i spegeln. Så går jag kanske ner på stan; och genast krossas allt. För visst är väl alla så enormt mycket snyggare - och framförallt mer genomtänkta - än jag är? Alla andra har liksom sin stil, som är komplett och stämmer översens (ända från scarfen till skosnörena). Och så står jag där och känner mig så jäkla random. Liksom ett hopkok av allt möjligt och inte det minsta hemma i mig själv. Och jeansen med T-shirt känns så tråkiga, för bredvid mig - på kanske bussen eller fiket -sitter en tjej i långklänning med vackert hår och de ultimata accesoarerna. Och den där lite nonchalant oomhändertagna frillan känns bara platt och trist. Och varför har jag inte på mig en sjal?
Nån gång kan jag väl lära mig att snygg och sammansatt inte alltid är att likställa med vad som är praktiskt, och att man ibland får tulla lite på praktiskheten...

Så nån gång när jag piffat till det och tror att jag är lite sådär chict alternativ inser jag snart att jag ändå bara ser ut som en clown. Jag har inte den där bohemiska utstrålningen och den rätta känslan för hur man kombinerar....
Men innan jag går ut är jag - i alla fall i mitt huvud - en underskön stilgudinna med oefterhärmlig smak.

Kvick men stor nyhet

Nu kan alla kommentera på min blogg. Just det: ALLA!! Inte bara de som har blogger. Bra grej! BRA!

Vad tror ni om folk egentligen?

Nej, jag vill inte se en bild på Steven Tyler som leker med sitt könsorgan!

IT-livsstil

Här följer en ganska vanligt förekommande scen från det Johanssonska vardagsrummet...

Poofie i soffan med laptop MSN:ar eller spelar spel
Louisa i soffan med laptop bloggar eller läser andras bloggar
Pappan i soffan med laptop googlar på random ord (typ näsbränna) eller försöker köpa en liten traktor
Mamman i fåtöljen (HENNES fåtölj) ser på TV
Allt detta försigår naturligtvis samtidigt. Dessutom lyckas vi hålla igång någon slags konversation och involvera varandra i de olika saker vi kommer fram till i våra respektive universum.

Humor på så många nivåer...

Min nya bätstis heter Joni

Trogna läsare minns kanske att jag önskade mig böcker inför födelsedag och jul. Jag fick böcker - massor av böcker. Har redan slukat älsklingen Bodil och nya bekantskapen Karin Alvtegen. Nu fortsätter jag med en annan älskling, Inger Edelfeldt. Boken, jag är halvvägs igenom, heter "Finns det liv på Mars?" Huvudpersonen heter Joni (hon döpte om sig själv efter Joni Mitchell då hon var tio) och jag älskade henne omedelbart. Fast det är en skräckblandad förälskelse, för hon är så lik mig... Kommer jag också stå där i charken vid 45 och försöka vara "vuxen" (för det ska man ju)?

Inger Edelfeldt är en "huvet på spiken"-författare. Hon pekar på alla de där små sakerna vi alla tänker och gör. Jag skrattar igenkännande, för att i nästa stund sätta nämnda skratt i halsen. Den här boken är en av dem jag kommer att sakna då den är slut. Det kommer att vara tråkigt att inte mötas av Joni och Moira när jag kommer hem efter en kass(a)dag...

Ett utdrag (med tanke på att jag jobbar på Stormarknad...)
"Folk som inte själva arbetar inom serviceyrken har nog ingen aning om vilken brokig skara människor som jobbar i sådana; många med målsättningen att få råd med något helt annat. Jordenruntresenärer, skådisar, författare, musiker, filosofer - en väldig mystisk begåvningsreserv från olika kulturer som tittar neutralvänligt på dig i kassan och uttalar sitt tusende "Hej!" medan deras inre blick vilar på en fjärran strand och deras munnar säger "Kvittot?" medan de i sitt inre mumlar uttryck som "Bahutt danjavad" eller trevar efter nästa strof i en dikt"

Ytterligare bevis på att jag är en tant: Jag tycker att Go'kväll kan vara ett lite småputtrigt program...

Idag: Inte en skymt av russintjejen.

Russintjejen, vill du bli min?

Jag är hemligt förälskad i en av mina kunder. En jättesöt tjej som alltid ler varmt mot mig och tilltalar mig som om vi vore vänner - fastän jag inte ens känner henne. Och så handlar hon så sympatiska saker: KRAV-märkta russin och annan torkad frukt, fairtradebananer och quornfärs... Igår hade jag helt klart för mig allt hon hade köpt och skulle skriva om det här på bloggen - för att övertyga världen om hur mysig hon måste vara - fast idag minns jag bara hennes ansikte och de där russinen (två påsar). Det räcker i och för sig för mig...
Imorgon jobbar jag morgonpasset. Då kommer hon säkert inte att handla av mig - hon handlar på kvällen...
Och alla ni som är paranoida och tror att kassörskor fantiserar om er, utifrån vad ni köpt... Det är bara att ge er rätt. En av de bästa sakerna med stormarknadsjobbet är ju att jag får en liten inblick i era liv, och får fundera över vad ni ska ha era varor till...

Nu en söt berättelse från kassan som förmedlar hopp om mänsklighetens godhet. En kvinna handlar av mig och upptäcker att hon inte har pengar nog. Hon talar ganska dålig svenska men till sist förstår jag att hon vill ta bort limpan, för att kunna betala. Jag gör detta, hon betalar och går för att packa. Då säger kvinnan bakom: "Ta den där limpan på mitt kvitto, så får hon den av mig". Jag blir varm i själen! Femton spänn är inte mkt pengar om man har dem, men man kan göra en annan människas dag med dem...

Russintjejen... du vet var jag finns ;)

Snö!

Vintern bara kom. Plötsligt var den här - vintern. Som genom ett trollslag var allt vitt och fantastiskt och kallt och romantiskt och gnistrande.
Ord kan inte göra Härnösand täckt av snö rättvisa. Det är som att vandra runt i en saga. Återigen känslan av gammaldags julkalender. Älska!

Längtar efter min faster...
Deppar lite över att nästan hela min umgängeskrets (snart) bor i Umeå.
Maiju är kvar! :)

Försökte pressa videobutiksmannen på kvalitetsfilmtips. Undrar om jag är tröttsam eller inspirerande... Han skulle försöka ta hem Nio liv åt mig.

El-giganten, konserverade morötter m.fl.

Andra saker jag stör mig på:

H&M
McDonald's
"Nya" moderaterna
Att min BH-storlek är så jävla svår att få tag i
Wayne's coffee

Dagens positiva saker:

Långfika med Maiju
Lyxmiddag med mamma
Pratglad avslappnad kvinna i underklädesbutiken
Jag inbillar mig att min hy ser bättre ut
Min nya kappa äger alla!
Poofie och jag ska ut och svira...

Haha! Positivt - Störande, 6 - 5!

Om tanter och konserverade morötter

Jag måste erkänna: jag blir kär i tanter. Små tanter som ler sådär varmt och livserfaret som bara tanter kan. Ibland handlar dessa tanter av mig på stormarknaden. Då blir jag varm i själen. Jag känner mig ung. Jag känner att dessa vänligt överseende tanter hjälper mig att acceptera mina tillkortakommanden. En gång skrev jag en dikt som hette, Jag vill ha en tant. Dikten handlade om vad jag och min tant skulle göra tillsammans... Tanter!

Jag har issues med konserver - märkliga issues. Jag har inga problem med krossade tomater på burk, eller konserverad tonfisk. Konserverade bönor är något av min huvudföda... än så länge inga konstigheter. Men konserverade morötter - där upphör all min förståelse för vad som är charmen med grönsakskonserver - jag mår illa av bara tanken. Eller konserverade ärtor - vad är grejen?
Som sagt, fullständigt ologisk - och underligt selektiv - fobi mot konserverade grönsaker.

Konsten att sluta

Soundtrack till dagens inlägg: Shawn Colvin - Killing the blues

Att avsluta en roman måste vara bland det absolut svåraste som finns. Det går nog egentligen inte att göra det bra. Om jag , som läsare, har sympatier för huvudpersonen vill jag såklart att allt ska gå bra för denne. Är det en en deckare vill jag ha gåtans lösning. Men om det går för bra för de inblandandade känner jag mig övertillfredsställd - slutet blir kåsigt - en form av besvikelse. En annan form av besvikelse är när allt går åt pipan, lösningarna uteblir. Då känns emellertid slutet mer realistiskt - sällan löser man allt i det verkliga livet. De böcker som lever kvar längst är de där slutet gjort mig riktigt förbannad. Slutet på tidigare nämnda Saknad av Karin Alvtegen gjorde mig glad, men var helt vansinnigt orealistiskt. Jag är glad att det slutade som det gjorde men butter på att det kändes som om Alvtegen gav mig det jag ville ha, inte det som var trognast berättelsen (i min mening). Kanske gav hon sin romanfigur vad hon ville ha. Kanske tänkte hon inte alls på mig, läsaren.

Har själv stått där vid vägskälet i slutet på alla mina noveller. Det är med milt våld jag får mig själv att avsluta dem annat än sockersött och lyckligt. Ofta ger jag efter. Mina små hjärnspöken, karaktärerna, vill ju också ha kärlek, värme och gåtans lösning - precis som jag. Det är en instinkt...
Bävar för den dag jag måste avsluta romanen om Eva. Än så länge har jag knappt ens börjat...

Stumfilm

Idag på jobbet upplevde jag det som om jag befann mig i en stumfilm för en stund. Jag kom springande genom stormarknaden och en dam körde nästan på mig med sin vagn. Utan ord hade vi följande lilla konversation:
- Oj, hoppsan, där körde jag nästan på dig, lilla vän.
- Ja, fast det var mest mitt fel, och ingen kom till skada... Ha en fortsatt fin inköpsstund!

När jag var en halvfet tonåring skrev jag om mitt svåra, svåra liv i min dagbok på Lunarstorm. Det skulle man då. Alla hade "ångest". Lilla vän - vill jag säga till mitt tonårsjag - tids nog får du veta vad riktig ångest vill säga.
Nu bloggar jag om mina stormarknadsupplevelser och fitness-satsningar med Poofie...
I rest my case...

Lunch

Sallad på enbart bönor, morot, paprika och gurka är tråkigt och inte att rekommendera. Det var vad jag åt till lunch idag. Jag försöker återgå till en mer grönsaksdominerad kost och detta var vad jag fann i skafferiet...

Känner en växande irritation gentemot allt möjligt - det märks säkert här på bloggen. Irriterar mig nästan mest på sådana jag egentligen vill ha på piedestaler - förebilder som inte lyckas leva upp till bilden jag gjort mig av dem...
Läste just ut Bodil Malmstens senaste. Den gjorde mig glad och vissa citat är värda att plockas fram närsomhelst. Ändå är jag smått irriterad, utan att ens veta varför... Igen
Kanske irriterar jag mig på att jag låter henne och andra komma in under huden på mig. Jag menar att jag tillåter mig att beundra dem, att jag låter mig påverkas. Att jag låter andra influera mina åsikter. Att jag gör det möjligt för mig själv att bli besviken.

Eller så är jag bara förbannad.
Jag jobbar på stormarknad. Jag har ingen som helst anledning att vantrivas där. Mina kollegor är urtrevliga - liksom de allra flesta av kunderna. Jag är en vänlig människa som tycker om att le mot andra och göra dem glada.. Jag borde stortrivas men, hjälp, vad jag är less på eländet. Jag känner mig instängd och uttråkad nästan varenda sekund jag är där.
Jag hyser inget som helst förakt gentemot yrket, eller de som valt det. Det är ett utmärkt yrke, bara inte mitt. Varje gång jag kommer dit skriker hela min organism hur fel ute jag är. Jag förbannar mig själv för att jag nöjer mig, utan att egentligen vara nöjd med vad jag valt. Rent fysiskt har jag stannat men själen vrålar om ett gigantiskt svek.

Jag vet inte ens om jag borde publicera det här...

Astrid Lindgrens röstgen

Lyssnar på Saknad av Karin Alvtegen. Hon läser själv. Jag hör hennes röst och får märkliga flashbacks till barndomens kassettband om Emil och Ronja. Mycket riktigt var Karin Alvtegens morfar bror med Astrid Lindgren. Därmed måste jag dra slutsatsen att den släkten har en mycket dominant röstgen. Det är som att höra Astrid, och ändå inte...

Är lagom road av den nya svenska vintern. Gick de tre kilometrarna till stormarkanden i piskande ösregn och isande vindar. Sen jobbade jag i tre timmar. Tre timmar!?! What's the point?
Kanske vara det bara för att jag annars inte skulle ha fått träffa den galne mannen med julskinkan. Och så har man ju fått lära sig att man måste ha tråkigt, för att man ska märka när det bli kul igen. Ja, sååå är det säääkert. Jäkligt lam ursäkt. Lam!

OK... skrivkramp...

Jag är lite glad idag. Det finns de som läser...

Men mitt irriterande trådlösa nätverk lägger ner hela tiden. *morr*

Tänk så bekvämt det måste vara...

Tänk dig att vara Dr. Phil. Vad skönt det måste vara att alltid ha rätt, alltid sitta inne med sanningen. Att ha paketlösningen på varje tänkbart problem. Tänk så bekvämt det måste vara.

Joan Osbourne - One of us (unplugged)

Idag är en pyjamasdag. Alla som någonsin haft en förstår vad jag menar. Har fuskat dock, och bytt pyjamasen mot mysdress... Fram för velourbyxan!

Lyssnar på Joan Osbourne i min ytterst nya mobil. Den är helt otroligt flashig och jag fattar inte ens hälften av allt man kan ha den till. Poofie tycker nästan inte att jag är värd den, eftersom jag egentligen är helt ointresserad av dess förträfflighet.
Men jag är glad för ljudet i Mp3-funktionen och jag tycker om den rosa bakrunden med löv som rör sig...
Mest är jag glad för att Poofie fattar hur allt hänger ihop.
Elenor bloggade om olika sorters intelligens och kunskaper igår. Så rätt hon har. Så rätt. Poofie är eventuellt ett datageni - eller helt enkelt bara ung och allert. Jag är ju faktiskt bibliotekarien, Barbro 55, egentligen...

Ikväll är jag ensam hemma. Ska jäsa framför TV:n och se på massor av Six feet under-avsnitt. Har dessutom inte ens ätit upp översta lagret av min julklappschokladask från stormarknaden.

Eftersom jag ogillar produktplacering tänker jag inte nämna namnet på varken mobilen eller stormarkanden...

Bakåtsträvartanten tackar för sig

På vägen

De här sakerna såg jag på min promenad mellan Kiörningsgatan och centrum idag.

1. En plastpåse som innehöll blött tidningspapper.

2. Ett par rosa fluffiga tofflor med texten: "cutie"

3. Ytterligare en plastpåse, fast innhållande en militärgrön skjorta.

Fråga: Vem kliver ur sina rosa morgontofflor mitt på en cykelbana och bara förvinner?
Som om nån ryckt iväg henne och tofflorna råkat bli kvar. Som beviset på en felberäkning, en ironi.

El-giganten...

Idag är dagen då jag känner en märlkig ilska gentemot El-giganten. Jag kan inte ens förklara varför. Det är inte så att jag varit där idag heller... Jag blir bara förbannad när jag tänker på de stora äckliga lysrörslokalerna fyllda med elektronik till misstänkt låga priser. *kaskadspy*

Jag har skaffat messenger idag. Dessutom har jag förklarat mig själv elektroniskt inkompetent. Jag behöver ju faktiskt inte lära mig något om skiten heller. Jag ska vara komplett beroende av Poofie och Jimmy hela mitt liv. Har jag nämnt att jag hade MVG i datakunskap på gymnasiet. Århundradets humor! Säger kanske något om betygssystemet... no further

Jag har för dyr smak för att vara vänstervriden och fattig - i alla fall när det kommer till mat. Fick jag bestämma skulle jag äta färsk fisk, härliga ostar och oxfilé varenda dag, tillsammans med färska ekologiska grönsaker. Så skulle jag ha en personlig kock också. Till efterrätt skulle jag äta lyxig choklad, färska frukter och ytterligare ost. Inte ett kilo skulle jag gå upp i vikt heller.
Sen skulle jag ha ett välfyllt barskåp. Olika single malts, årgångsviner och likörer (så att man kan göra alla dessa drinkar)...

Poofie och jag åt trerätters italienskt idag. Prisvärt och gott. Rött vin till varmrätten och mera rött vin framför TV:n just nu.

En kund sa till mig idag att han tyckte jag var snäll jämt. Han var fin. Vissa kunder gör en glad. Vissa kunder verkar se att det faktiskt sitter en riktig människa där, bakom kassan.

Det var dagen...

Kulturellt tillägg

Nedanstående går även i viss mån att applicera på prosa, teater, film, musik och konst...

Slampoesi/spoken word/hej å hå/fallera

Trött nu.
Vad har hänt med gammal vanlig hederlig poesi. Det ska vara performance och slam-hiphop och spoken word. Det ska vara ungt och aggressivt/ironiskt och lite trummor och tutor -eller varför inte en kör?
Det ska vara fräscht och energiskt, för det är ju så vi ungdomar är. Gillar man det inte är man en tråkig bakåtsträvare som inte förstått prylen. Man är "keff" och inte ball nog för att man gillar ensamma svarta ord på ett vitt papper.
Ibland tror jag att delar av den nya unga kulturen hypas av branschen för att de medelålders kritikerna och "vetarna" inte vill vara mossiga - inte vara de som inte hänger med, inte förstår. Ve dig, om det skulle råka märkas att du börjar bli gammal!!

Själv känner jag mig just nu - i skrivande stund - som en trist, reaktionär, bitter kärring. Ni vet, en sån som skriver till lokaltidningen och är upprörd för att de slutat med dagens bibelord. Eller en sån som tror att affärerna bygger om, enkom för att göra det besvärligt för henne.
Men det handlar bara om att jag gillar poesi. Jag tycker om uppläsningar där poeten låter orden vara själva showen.
Jag säger inte att alla nya former av uppläsningar är av ondo. Men jag hävdar att vi måste passa oss för att hylla det vi inte förstår, bara för att det är nytt.

Mest är detta en reaktion på alla dessa kulturpersoner i sextioårsåldern som tycker att vi unga är så pulserande, fräscha, och sådana friska fläktar. Vi som inte fläktar så friskt, men ändå har något att säga, var hamnar vi? Vi som inte gillar beats och trummor och hiphop, vi som är stilsamma och melankoliska. Vi som kanske är förbannade och vill ta strid, men vägrar att skrika, var är vårt rum? Vi som kanske inte kan alla de nya orden och som kanske till och med förälskar oss i ord som sällan används längre - får vi inte vara med och leka?

Om min kropp

För cirka ett år sen var jag nöjd med min kropp. Det var strax efter julfrossan, och ända tyckte jag att jag var smal och snygg. Nu har jag återigen kommit till ett stadium där jag vill ha koftor på mig och helst inte tittar mig i spegeln så ofta... särsilt inte om jag är naken. Det känns som om allting hänger och kletar. Stor byst... bluähhh. (Jag har MYCKET låg förståelse för Linda Rosing.)
Det är inte så stor skillnad, rent faktiskt. Bara det att jag har släppt taget. Varför i hela fridens namn kan jag inte få äta sådant jag tycker om och ändå älska min kropp i slutändan? Men det är ju som det gamla ordspråket: "Once you go thin, you can never win (again)"... Ehh... Nä OK, det ordspråket finns inte, men ni fattar prylen. Går man upp ett hekto är det typ jordens undergång. Snälla rädda mig från fläsknoja!
Jag vet vad det är jag gör dock. Jag har gjort det förut. Jag kroppsfixerar när det händer för få inspirerande saker i mitt liv. Just nu är det SVÅR brist...

Tänker börja på Friskis och Svettis. Kanske följer mamma med. Fast hon tänker då inte "hålla på och flaxa sådär". Kanske följer mamma inte med ändå...

Jag är ingen tränande person. Jag avskyr att träna! Jag har dålig - för att inte säga obefintlig - koordination och jag blir alldeles för snabbt uttråkad. Dessutom tror jag att träning leder till hjärtsvikt och döden... vilket är fullkomligt rimligt... resonabelt på alla vis :P

Jag älskar ost!

Saker jag gjorde vid årets slut

Hittade en pojke på Gennys och tog med honom hem så att han inte skulle behöva frysa. Sen satt vi i vardagsrummet och såg på Ally McBeal hela natten.

Skulle göra ett skojigt dansmove och landade med en duns, och hela min tyngd, på båda knäna. De knakar konstigt nu.

Jag råkade - i ett ouppmärksamt ögonblick - säga ja till att vara med och inventera klovkan sex på tisdag. Dum i huvudet! DUM! Och så känner jag mig lite lurad. Jag är inte direkt på god fot med mitt yrkesval...

2007 måste bli ett bättre år...
Inte för att det har något med de ovan nämnda händelserna att göra

Reflektioner

Vissa kvarter i staden där jag bor ser ut som kulisser i en gammal mysjulkalender

För sisådär en femton år sen fanns en liten flicka som alltid sjöng när hon gick. Flera kvarter bort kunde flickans mamma höra henne komma. Hon var jag, jag var hon. Jag är fortfarande hon. Jag trallar mig till jobbet på stormarknaden om morgnarna... (utom när jag börjar klockan sex... det är fan inte mänskligt)

Ska det vara så svårt?

Här i Sverige skriver vi te - ett T och ett E. Inte the, inte thé, inte tea eller nån annan innovativ stavning. Varifrån kommer besattheten av att krångla till det?
För dem av er som inte fattat det än, syftar jag på drycken som är ett vanligt förekommande alternativ till kaffe - inte café eller caffe - i fikasammanhang.
Snälla, gulliga, älsvärda människor; VI BOR I SVERIGE! Ordet stavas som det låter.
Te, svart te, grönt te, rött te, ekologiskt te. TE!

Om jag dricker svart TE blir det kuckelimuck i min mage... Just nu har min mage drabbats av lattekuckelimuck.

Och så sitter sammansatta ord ihop. Det är jätte fult att sär skriva. Översättning: Det är jättefult att särskriva.

TE, för allt i världen. TE!!

"Vi tackar för ditt förtroende"

Jag skulle kunna värma en mindre herrgård om jag eldade upp mina refuseringsbrev. Igår kom det senaste i mängden. Just den här gången kom det farande från Wahlström & Widstrand. Tyvärr kunde de inte bereda mina verk någon plats i sin antologi. De hade fått in många bidrag av hög kvalitet och skulle publicera vinnarna på nätet i Januari. En av vinnarna hette inte Louisa Erika Johansson.
Så jävla tröttsamt att stå med hjärtat i handen och få det spottat på gång efter annan. Jag tror på mina dikter - mina små barn - det gör jag faktiskt. Ändå är det inte utan att jag börjar undra vad det är som inte räcker till. Är jag för rättfram? För personlig? För avskalad? För simpel? För ironisk? Är jag helt enkelt inte moderiktig nog?

Nu är det snart jul. Det årliga julbaket är överstökat. När jag ids ska jag lägga ut recepten på receptbloggen. Pepparkakor, lussekatter och mässingsbullar.
Ska göra knäck också, även om familjen har gått in på slanka linjen. Nu ska det vara Veckorevyns (!?) GI-godis och hasselnötter för hela slanten... Tur att Jimmy kommer hem snart, honom kan jag iaf få göda.

Bävar lite inför nästa veckas Stormarknadspass. Sisådär nio timmar om dagen bland stressade julmänniskor och varor som kommer att ta slut, hur väl vi än förbereder oss...
Men, för att citera Linda, det är klirr i kassan. Och så kan jag känna mig förtjänt av julslapperi och matfrossa när veckan väl är över.

Ger mig nu. Snart födelsedag. Hoppas jag får böcker, många böcker...