Jag brukade vara en filmnörd

Alltså, jag brukade sluka film. Jag brukade masshyra rullar på Videoteket och tokglo helgerna igenom. Jag brukade sitta som klistrad framför filmkrönikan, oscarsgalan och guldbaggegalan för att göra listor över filmer att se framgent.
För stunden kan jag inte ens minnas den senaste film jag såg. Alltså, den senaste film jag verkligen SÅG - tittade på med ett genuint, ingående intresse.
Och nu det är ju inte så att det inte görs bra filmer längre. Inte heller är det så att jag slutat intressera mig för film. Jag kan inte förklara tappet i mitt filmtittande. Jag tror bara att jag blivit lättare att tråka ut, och mer specifik i vad jag vill se. Jag kan nog inte längre kalla mig för filmnörd, och det smärtar lite i min cineasttarm. Jag älskar inte film i stösrsta allmänhet längre...
Jag har blivit svårunderhållen och kräsen på ett alltför snorkigt vis. Och det är inte ens så att jag nödändigtvis låter mig lockas av kvalitet längre. Jag låter mig inte snärjas av välgjorda filmer om inte handlingen faller mig i smaken. Och där är jag enkelspårig. Jag vill att det ska göra ont.

Nu känner jag mig som en av alla tanter - och farbröder för den delen - som ringer till Karlavagnen. Ni vet, de som faktiskt inte verkar veta vad det är de vill säga. När man lyssnar på dem drabbas man av en lätt panik...
Så... ursäkta paniken, men jag bygger faktiskt om och har ingen ordning på varken papper, kläder, tankar eller mitt filmintresse.

Nu är jag halvklar

Ett stick i armen och om två veckor är jag klar att möta de äckliga små krypen. Detta handlar om att jag äntligen lyckats få i mig lite fästingvaccin. Man behöver det när man ska bli 08. Alltså är jag redo nu. Se upp huvudstan för här kommer Louisa Erika, med pennan i högsta hugg. Ingen går säker. Jo, jag då, för jag har ju fått en spruta.

Kära dagbok...

...mitt liv är ganska tråkigt. Mitt liv kommer aldrig att bli en bestseller. Det mest spännande i mitt liv just nu är om jag ska komma in på Biskops-Arnö eller inte.
Andra människor har helt galna liv. Och då tonar jag ner. Jag lever i en husvagn med en vandrande humörsvängning, som har en ostoppbar förmåga att älska. Idag träffade jag en vän som lever i en surrealistisk film. Saker händer henne, som aldrig skulle hända någon annan.
Jag kokar pasta och hänger min nedkladdade teaterkjol på tork.

Mitt bajsnödiga sommarjobb känns ganska bra för tillfället. Inga morgnar, många kvällar, många helger, massa OB. Fast egentligen vill jag leva som en halvt vanvettig mañanakonstnär i ett hippiekollektiv med linsgrytor och minst en akustisk gitarrist. Och så vill jag har mer kroppskontakt än ett förfluget hångel med den franska volontären.

Tydligen sjunger jag bra. Inte för att det verkar leda till något. Vad man än vill får man företa sig det själv.
Ingen kommer fram till mig och stoppar det jag önskar mig i mina fickor. Ingen annan än jag kan inse min egen förträfflighet. Därför måste jag missionera. Fast på ett fint och ödmjukt vis. Haha. Jag vill ju inte bli klagad på av en galen bloggarbrud, för att jag har hybris...

Av intresse

"Carola är kär igen"

Att kommentera andra

Med anledning av Augusts inlägg om sommarpratarna. Han tyckte de verkade ointressanta och självupptagna i år. Han tyckte att de bara skulle prata om resor och möten.
Påminner mig om en lärare från mellanstadiet. Hon ville alltid berätta om sina "möten". Påminner mig om Kay Pollacks "Att växa genom möten". Vart jag vänder mig ligger ett ex av den boken. Jag har aldrig läst den.
I alla fall kände jag mig tvungen att kolla upp tidigare nämnda sommarpratare. Surfade in på P1:s hemsida och blev positivt överraskad. Jag blev sugen. Jag vill att sommarpratssäsongen ska starta nu! Jag vill lyssna på Helle Klein, Lena Olin, Lena Endre, Margareta Strömstedt, med flera, med flera. Men jag kanske är en sådan där läskig person som är intresserad av andra människors liv - deras möten. Jag vill nog veta lite om Lena Endres vardag. Eller så vill jag kanske bara höra hennes röst...
Den ende jag inte vill höra ifrån, över huvud taget, är Ulf Lundell. Ulf Lundell ger mig rysningar. Och jag vet inte varför. Kanske för att han verkar ha gått på myten om sig själv. Som Tommy Körberg, som Jan Malmsjö. Det är läskigt med män som verkar övertygade om sin egen förträfflighet.

Bodil skriver om att hon vill ha personal. Jag vill också ha personal. Sen skulle jag vilja ha bostad i Stockholm också. Om jag hade personal skulle jag be dem fixa det åt mig.
Den lettiske volontären säger hela tiden: "Jag kan fixa det". Sen skrattar han. För att vi svenskar hela tiden pratar om allt vi kan fixa åt varandra.

Förlåt alla ni med gula T-shirts

Den hippa mediafräcka reklamradioutbildningen ville ha mig. Jag ville inte ha dem. Haha. Det känns lite som revansch, eftersom jag kände mig som en utböling och ett UFO när jag var där på intervju. Nu ska jag få skriva hela nästa år istället. Och så ska jag fortsätta lyssna på SR, utan att någon rynkar på näsan. Jag är inte mediahipp. Och det står jag för!

Ibland

Ibland önskar jag hade de längsta armarna och alla svaren.

August, vem har du dödat?

JAG KOM IN! Jag kom in i Jakobsberg! Jag läste nyss antagningsbeskedet, som blinkade vänligt mot mig i mailboxen. Det är surrealistiskt. Dessutom är jag faktiskt reserv till Biskpos-Arnö. Jag väljer att se det också som något stort. Det gäller att se livet ur rätt vinklar.

Reservationer

Jag funderar på att tatuera in ordet "RESERV" mitt i nyllet (eventuellt på högra skinkan). Det verkar vara mitt öde. "I värsta fall så". "Om ingen annan kan". Lite vill jag faktiskt sucka och stöna över detta faktum. Dock tänker jag inte deprimera för mycket. I år är jag i alla fall reserv till skolan i mina drömmar. Det är mer än förra året. Så nu är det bara att vänta. Vänta igen. Vänta och vänta. Kanske ska jag hellre tatuera in "Stör ej, jag väntar".

Översätt rain check!

Inatt har jag legat vaken i en husvagn. Det är märkvärdigt vad svårt det kan vara att komma till ro, ibland (kanske alltid).

De där som rycker upp

Vissa morgnar vaknar man liksom under sängen. Världen har grådassiga, suddiga konturer och man vill bara gråta. Man fascineras över att man sitter ihop och kan röra sig. Så slänger man i sig fil. Så går man ut i skogen. Så träffar man en klok människa och får spy sin galla. Så får man höra kloka synpunkter. Så kan man sätta ihop bitarna igen. Så kan man känna sig, plötsligt, tjugo kilo lättare. Så vet man att man kan fortsätta en sväng till. Det är bara ett kavla upp ärmarna. Livet gör inte alltid ont, och det finns plåster. Det finns människor som man inte kan lura.

Sporadisk intitt

Ville bara titta in och meddela att premiären var en braksuccé! Ville bara meddela att vi blev inropade fyra gånger. Ville bara meddela att JAG dansade, jag DANSADE. Ville bara meddela att sen hade vi en helt underbar premiärfest, och att mina teatervänner gör mig så glad och varm i själen. OCH Sundsvalls Tidning hissade oss.

Sen fikade jag och Elenor idag. Jättemys, fast jag hade dygnat och var ett bakisvrak. Solen sken och jag har faktiskt fått en liten bränna på ryggen. Vi pratade om livet, kulturen och risken för att bli desillusionerad, om man skulle träffa någon man sett upp till på avstånd.

Imorgon är det dags att braka in på scen igen. Dags att spotta, supa, slåss och svära. Kom till Folkets park i Sundsvall. Jag garanterar revolution - varje gång!

Som sig bör

Nu kan det hända att mitt bloggande blir sporadiskt. Ikväll flyttar jag in i en möglig husvagn, och sen tutar vi och kör. Premiär imorgon, ojojoj!! Kom till folkets park i Sundsvall och titta. Vi kör hela juni och ända till 3 juli.

Men först, som sig bör, några saker att konstatera - berätta - tala om.
Jag gav Omas syltgrottor och litteratur på hans studentdag. Inte mer än rätt, eftersom det speglar vår gemensamma vinter/vår tillsammans. Många syltgrottor, mycket skapande, mycket kaffe... Grattis fina Omas!
Jag sitter på altanen och skriver det här. Tänk att utomhusvistelse går att kombinera med cyberliv...
Åt årets första mjukglass idag. Utan strössel. Bara glass och våffla. Bra grej!

Och så bike parade Härnösand... Köpte ny cykel igår. På impuls. En vacker naturvit med blommor på, och cykelkorg. Jag sitter som en drottning på den. Se upp i backarna, här kommer drottning Louisa på sin stormarknadshoj!

På skolfronten intet nytt. Men jag roar mig med att hoppas.

Ett inlägg som inte kommer att skapa debatt

Det är fortfarande sommar. Imorgon är det genrep. Min pappa har blivit en trädgårdstomte. Jag försöker göra mitt eget iste. Jag har lagt ut en hel massa bilder på min MySpace.

Och på Louisafronten intet nytt.

Undring

Hur?
Å ena sidan: Studsa fram genom livet - le - lycklig
Å andra sidan: Gråtfärdigt famla genom livet - bita ihop - jagad
Och samtidigt.

Jag vägrar vara bitter

Det här skulle kunna vara inlägget där jag klagar på hur bitter jag blir av att ingen förstår min litterära storhet. Men jag vägrar! Istället blir det här ett inlägg om att det är sommar i Härnösand. Om att jag springer runt på gatorna i min Gudrunklänning och mina vackra blå skor. Om att jag träffade Camilla och drack iste. Om att vi kramades och jag kom på hur mycket jag saknat henne. Om att jag hade sånglektion och studsade ut därifrån med ett enormt överskott av positiv energi. Om att det snart är premiär och att jag har så ROLIGT på scen. Vägra bitter! I alla fall idag. Kanske hela juni ut...

Mina jeans och mitt kaffe - och mitt jobb

Bäste anonyme kommenterare. Nog vet jag att många av mina kläder står för hemska saker. Jag vet att mina jeans troligtvis är sydda av underbetalda barnarbetare i något U-land. Det får mig att vilja kräkas. Men jag försöker. Jag köper rättvisemärkt i den utsträckning det är möjligt. Jag försöker att inte köpa kläder av kedjorna. Jag försöker att köpa kläder av företag jag vet har drägliga villkor för dem som syr kläderna - även om det kostar. Jag köper bara rättvisemärkt kaffe. Endast. Men visst vet jag att jag, och nästan alla mina medmänniskor, bidrar till korruption och orättvisor, bara genom att handla mat och kläder - bara genom att leva i Sverige.
Bara det att ibland skulle jag vilja bara finnas. Ibland orkar jag inte vara en medveten världsmedborgare. Ibland är jag sugen och tillgången stor. Ibland är jag fattig och vill ändå vara fin. Det är inte alltid jag orkar. Men jag försöker. Det gör jag.
Vad spännande det är med debatten kring kläder och vad de säger om en. Tack för alla inlägg och kommentarer. De gör mig till en glad bloggare. Det är vackert med människor som tänker efter och lägger sig i.

Less på jobbet. Var där igen idag. Trodde nästan de glömt mig. Det hade de inte. Jag sa att jag ville jobba i juli. Sen drabbades jag av ångest light. Jag vill inte gå runt där hela juli. Jag vill vara en fri konstnär utan fasta tider och med obegränsade möjligheter till kontemplation över kaffekopp. Det jag gillar med det eländiga jobbet är i alla fall att jag får oändliga möjligheter att le mot folk. Jag tycker om att le mot folk.

Min palestinasjal och jag

Jo, jag är fullt medevten om att inte enbart palestinier bär sjalen. Jag är också medveten om att det är hippt bland alternativa kids att bära sjalen. Men i västvärlden har palestinasjalen faktiskt länge varit en symbol för vänstertillhörighet och sympatier med Palestina.
Min palestinasjal fick jag ärva av en fantastisk pianist och människa. Hon hade burit den under sextio- och sjuttiotalen. Den är röd/vit och vibbar av politik och bohemliv i Europa. Jag hade även en svart/vit ärvd av min underbara faster. Dessvärre blev den stulen under en tågresa mellan Stockholm och Östersund.
Jag har vid flertalet tillfällen blivit ombedd att motivera mitt bärande av sjalen. Bland annat av en libansesisk man. Jag sa då att jag sympatiserade med det palestinska folket. Att jag ville ha en fredlig lösning på konflikten i Mellanöstern. Att jag inte sympatiserade med självmordsbombare och terrorister, men med människor som önskar sig ett värdigt liv, fritt från förtryck. Han var nöjd med mitt svar och berömde mig för att jag visste vad plagget jag bar symboliserade - att det inte bara var en hipp modedetalj.
Vid ett annat tillfälle kom en man, av okänd nationalitet, fram till mig och berömde mitt mod. Han var imponerad över att jag vågade bära ett så starkt laddat plagg. Samtidigt varnade han mig för faran i det.
Dessa båda incidenter - med flera - har gett mig en tankeställare. Jag försöker ha ordning på vad jag säger - utan ord.
Ibland orkar jag inte stå för sjalens innebörd. Då lämnar jag den hemma. Jag har en blommig som kommer fram då. Vissa dagar är man bara inte politiskt övertygad. Ibland vet man inte var man står. Kan jag inte svara på frågor som de ovan bär jag inte heller sjalen...
Jag tänker inte sätta mig till doms över dem som inte vet vad sjalen säger. Jag vill bara berätta om situationer sjalen kan försätta en i . Att det kan vara bra att ha ett svar till hands då.

Försmak

Senare kommer ett inlägg med rubriken "Min palestinasjal och jag". Kände mig lite uppmanad att vidareutveckla det tidigare inlägget om nämnda sjalar. Hinner inte nu. Måste rusa till stormarknaden och tjäna ihop pengar till mitt vidlyftiga leverne...

Pannkaka av tårta

Igår var det moderns födelsedag. I egenskap av god dotter och amatörkonditor tog jag mig för att baka en tårta. Min mamma är diabetiker och därför hade jag sökt rätt på ett lågkalorirecept. Tårtan var beräknad till åtta personer.
Jag gick de tre kilometrarna till stormarknaden och inhandlade allt - utom mandlar, som såklart var slut i hyllan. Jag hämtade därefter min cykel på busstationen och cyklade in till centrum efter dessa mandlar. Därifrån och hem, i konstant motvind.
Väl hemma skållade jag en sjuhelsikes massa mandlar, malde dem, separerade ägg, siktade kakao... Tid tog det. Massor av tid.
När tårtan äntligen närmade sig färdigt stadium visade den sig inte vara större än att den rymdes på en assiett. Vilka åtta personer var den beräknad till, om man får fråga? Åtta svårt undernärda catwalkmodeller??

När blev palestinasjal mode?

I en värld där du kan köpa en palestinasjal på Vero Moda. Som om en palestinasjal vore en basketsko eller ett par jeans. En palestinasjal är ett politiskt ställningstagande. Jag tror att många bärare är fullständigt omedvetna om det.

Hade ickedag med Marre idag. Vi gjorde ickegrejer som att sova, äta glass och se på film. Så mysigt, så avslappnat, så bra för att samla energi inför föreliggande premiär.