lördag, maj 09, 2009

Längt är ett ord, för det har jag sagt!

Spekulerar kring det här med små längt och separationssvårigheter.

Vissa människor, i vissa specifika stunder, saknar man så snart händerna tappat kontakten med varandra. Andra måste man vänta lite på att sakna - måste man erkänna för sig själv att man har anledning att sakna - för att sedan få hela saknaden över sig som en svallvåg (sliten men talande metafor).
Den första sortens saknad är kanske mer av ett längt och en förväntan. Den andra är nog vad jag skulle kalla en sorg.

Har börjat uppleva de små separationerna allt tydligare på senaste tiden. Och det är något vackert över det. Något vackert, något läskigt. Något nytt, men ändå märkligt bekant.
De stora separationerna bär vittnesbörd om kärlek. Det är därför de gör ont. De små är också kärlek, fast en som fortfarande bubblar (månadens ord?) och därför kittlas de mer än bränner.

Längt är ett vackert substantiv, som enligt ordlistan inte finns. Ordlistan har inte fattat vad det vill säga att ha ett.

söndag, maj 03, 2009

Det är inte läge att skriva nu.

Jag är lite småfull och somnar snart.
Men jag måste ändå passa på att blogga det faktum att jag varit på återträff med Härnösands niondeklassare anno 1999...
Jag är alltså en människa som är tillräckligt gammal för att tycka att sånt verkar vettigt.
Tydligen även tillräckligt gammal för att bli nostalgisk av Gina G...

Har även gurglat munnen med "FluorGert" idag.