Att hjälpa till

Jag är trött på mitt jobb. Alla som läser här regelbundet vet att det är så. En del av jobbet är jag inte trött på. Jag är inte trött på att få leenden från människor som är glada för att jag hjälpt dem hitta senap eller sambal oelek. Jag är inte trött på kunder som skrattar och som stannar en stund och småpratar om frukt. Jag är inte trött på människor som stannar mig i mejerikylen och vill ha matlagningstips. Jag är inte trött på dem som kommer till min kassa och är uppriktigt glada för att jag är trevlig och skämtar med dem. Jag är inte trött på kunder som läser min namnskylt och säger: "Hej... Louisa! Fint namn du har!". Jag tycker om att hjälpa till. Det gör mig glad att veta att damen kom hem med sin perkulatorknopp eller att paret kommer hem med fräsch fetaost för att jag såg hur den andra förpackningen var trasig.
Av samma anledning gör det mig lite ledsen när jag inte hinner stanna för att hjälpa en kund. Eller när jag inte kan svara på en fråga, och inte heller lyckas får tag på någon som kan. Kunderna vet varför.

Trots allt detta blir jag aldrig någon stormarkandsmedarbetare på allvar. Jag är inte intresserad av professionen, jag vill bara hjälpa till och underlätta. Sen kommer jag aldrig att kunna stå ut med rutiner, fasta scheman och att sitta fast igen. Idag fikade jag med någon som är som jag. Gjorde mig glad. Var hög på kaffe och livet hela eftermiddagen. Och så fisk till middag. Detaljerna...

Ville försöka hitta ett fint vykort att skicka idag. Kankse till och med ett dubbelvikt med kuvert. Lyckades inte. Alla kort var grälla och fåniga med glada djur och tusen sätt att säga "Har den äran". Jag ville ha ett diskret, konstnärligt, lågmält vackert. Jag får göra ett själv.

In med ytterligare två synvinlklar i historien. Fram för att skriva utan pretentioner.

Surdegar

Mitt livs första surdeg står och surnar till i köket. Den ser grå och gojsig ut

En annan surdeg är min mage. Den är inte nådigt elak med mig just nu. Låtsas hela tiden som om jag inte behöver ringa vårdcentralen. Vem längtar efter en gastroskopi liksom?

90 km/h

Idag är det vår och jag körde pappas kombi i 90 km/h för absolut första gången.

Våren är varm och mjuk och underbar i år. Tidigare har jag avskytt våren. Det var när jag mådde som sämst. Det kändes som om våren var en pekpinne på mig. Som en följespot efter mig vart jag gick. Som ville visa världen att jag var en konstig typ som inte log - fast SOLEN sken(!!). I år älskar jag våren. Jag gick till jobbet med kappan oknäppt, utan vantar, utan basker. Mitt nyröda hår fladdrade i vårvinden och jag kände mig osedvaligt snygg. Kanske för att jag pånyttfunnit en gammal favoritklänning i garderoben. Våren!

Jag blir glad av våren i år. Alla blir inte glada. Att våren kommer betyder inte automatisk lycka. Men solen var en smekning idag.

Våffeldagen

Jag kan aldrig lämna recept ifred. Idag var det tur. Läs om mina supervåfflor de luxe på receptbloggen. Pappa hade tänkt äta en, det blev tre...

Folk med snäv smak när det kommer till mat - som bara gillar spagetti och köttbullar/potatis och kött - är det lite synd om. Tänk vilka enastående smakupplevelser de går miste om. Tänk parmaskinka, mögelost, feta, soltorkade tomater, exotisk frukt, enastående fiskrätter... you name it! Om man kategoriskt säger att man inte gillar "fisk" hoppas jag att man smakat alla sorters fisk för att komma till den slutsatsen. Det finns så mycket god mat, så många osmakade rätter. Mat är fantastiskt.

Mamma hade gjort fisksoppa att äta före våfflor de luxe. Åh, mammas fisksoppa, med saffran, tomater och lök. *dregla*

Imorgon ska jag göra en surdeg!

Ur en kassörskas synvinkel

Människor lever helt ogenerat sina liv framför oss som sitter i kassan på stormarknader. Föräldrar skriker åt sina barn så att man fruktar att agan är nära. (För om det vore så att de faktiskt rörde sig om barnmisshandel, vad skulle jag kunna gör åt det?) Gifta par drar med sig hela sina äktenskapskriser till mig. Folk bara beter sig. Som om de vore ensamma, eller hemma i köket. Ofta känner jag mig som en del av inredningen. Det är helt okej att visa upp sina mest agressiva eller pinsamma sidor för mig. Jag är ju ändå ingen riktig människa, jag är rekvisita. Jag är som en soffa, som liksom alltid står i någons vardagsrum. Det är intressant och, ska jag inte sticka under stol med, spännande att se dessa människor spela upp sina draman för mig. Men jag är fascinerad. De glömmer att jag finns och det är på sitt sätt lite befriande. Det väcker emellertid frågor. Är det önskvärt att vi börjar leva på ett sådant sätt att vi slutar bry oss om hur andra ser på oss? Är det kanske ändå bra att hålla vissa saker utanför det offentliga rummet? Kan man vara ohämmad och fri utan att lämna ut sig själv på ett osunt sätt? Vill vi veta allt om stormarknadskundernas relationer?

Något som påminner om ovanstående är så kallade mobil- och kaféblottare. Jag måste erkänna att jag nog tillhör båda de kategorierna. Jag beter mig på tåg och fik exakt så som stormarknadskunderna beter sig i framför mitt nylle... Hoppsan...
Med det här vill jag egentligen inte säga annat än att vi är ologiska. Vi är kanonrädda för vad folk ska tycka om oss. Samtidigt glömmer vi stundtals bort precis alla andra och bara spelar ut. Vi är så komplexa. Shit vad spännande...

Ett annat intressant fenomen är kunder som väljer att fullständigt ignorera mig. Medvetet. På ett sätt som talar om att de fattat att jag inte är inredningen, men heller inte värd att tilltala i onödan. Jag säger "Hej". De säger inget. Jag säger "Var det bra så?" De säger inget. Jag säger "Tvåhundrafyrtionio och femtio. Har du medlemskort?". De kanske ger mig ett medlemskort. Jag säger "Ska jag dra det på summan?". De börjar slå in koden innan den lilla skärmen säger att de får. Det blir fel, de måste slå om. De suckar. Kvittot kommer. Jag säger "Tack ska du ha!". De går. Och här pratar jag om hörande människor. Döva människor svarar inte heller med ord men nickar och ler för att tala om att vi är överens. Uppskattas! Vi pratar inte samma språk, men kan ändå kommunicera.
Kommunikation tack!

Jag är trött och har geggat ihop. Imorgon kommer jag inte att fatta vad jag menade. Imorgon är det sommartid. När jag sovit för länge, imorgon igen, har jag gjort det med besked.

Varför är mina texter här på bloggen alltid så splittrade?

Tänk om (del 2)

Tänk om jag skrev så unikt, fantastiskt, personligt som jag önskar att jag kunde.
Tänk om jag skrev de där texterna man inte kan värja sig emot.
Tänk om jag kom över min formuleringskramp och allt det jag lärt mig i skolan.

Tänk om de kunde sluta spela Ullinullajingeln på radio. Jag får den obotligt på hjärnan - varje dag.

Frimodighet

Sitter här med min hemvispade latte, fastän jag vet så väl att kaffe är det sista jag borde dricka. Har en sensationellt dålig hårdag. Jag kan för mitt liv inte minnas hur jag brukar lägga testarna. Detta trots att mitt hårfixande inte brukar ta längre tid än en minut per morgon.

Två flickor gick på gatan utanför mitt kök idag. Det trallade på "Värsta schlagern" och var sådär barnsligt spontanglada och förtjusta över att minnas texten. Någonstans begraver vi våra flickor. Någonstans tar de frimodiga, självklara barnen vägen. Plötsligt är man en vuxen som funderar över hur man uttrycker sig, som bryr sig om vad andra tycker. Jag har gått från att vara självklar i min existens och min rätt att ta upp hela rummet, om jag skulle vilja, till att vara någon som ifrågasätter mig själv och värdet i vad jag har att säga. Jag har glömt min flicka. Jag har glömt hon som självklart hade rätt och självklart var enastående och speciell.
Jag såg en annan av de frimodiga flickorna på vägen till biblioteket idag. Nu var hon en svartfärgad halvvuxen med allvarlig uppsyn. Vad händer med våra flickor?

Mitt bibelord: "Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Heb. 10: 35-36)
Fick det ordet på vägen av min konfiramtionspräst, en av de mest inspirerande människor jag träffat.
Jag är inte värst uthållig nu, och var det säkerligen inte när jag var fjorton heller. Emellertid var jag nog frimodig så det förslog. Kan jag komma över min självkritik och lära mig att vara den frimodiga igen? Och kankse måste jag lära mig att saker tar tid... Jag jobbar på både min uthållighet och min frimodighet. Tills vidare...

Vi och vår kollektiva ångest

Bodil skriver om vår kollektiva ångest idag. Om hur pressen retar den oro som bara ligger och väntar på att bli triggad. Hon önskar TV-bonden tillbaka till löpsedlarna. Kanske gör jag det också. Fast det är ju fint om ångesten är kollektiv. Jag som trodde att det bara var jag ;)

Jag har knäckt en nöt

Jag har löst ett problem. Jag har skapat logik i ett beteende som var smått ologiskt. Jag har kommit fram till varför personerna i romanen beter sig. Det finns många sår. Alla sår läker inte. Du kan inte se vem som blöder.

Idag var det vår. Idag var det sol och varmt och bländande. Jag kunde ha min fina kappa från Gudrun. Den är så bra och så snygg. Det är viktigt att ge detaljerna värde, så att man inte grottar ihop när helheten skär sig mot utopin.

Jobbat idag. Första dan på nästan två veckor. Kort pass, bara glada kunder. Helt OK. Och pappa hade lagat fisk när jag kom hem. Detaljerna.

Mitt liv just nu

Kommateringsprobematik. Ett, nära nog, missbruk av Joni Mitchells album Blue. Magkatarr. Förträngning. Tretimmars arbetspass. Frustration över att sitta fast. Undvikande. Alla vilda av Birgitta Stenberg. Alldeles för mycket TV. Längta efter mina timmar på biblioteket.

Ett fik

Jag vill vara det där fiket alla går till. Det där alla trivs och vill sitta i timmar.
Världen är så välsminkad och stirrande. Jag är blek och har en jacka som hotar att ta över världen.
Jag undrar om hon med de välarrangerade lockarna också värker.
Idag tror jag att jag är en medioker författarbluff. Att jag är en skrivkrampande amatör.
Hur kan man vara cineast men gäspa av leda när man tittar i videobutikens hyllor för miljonte gången, och inte vill se någon av filmerna?
Varför är det så krångligt alltid?
Pengar är ett gissel. Gissel gnissel. Tråk tråk tråk.
Hur ska jag ha råd med mitt liv?
Fast om jag var fiket och alla kom till mig kankse jag skulle stänga dörren.
Trivs med mig!

...

Jag har så tråkigt. Jag är en surfberoende människa som förbrukat alla sina sajter. Jag är en aspirerande författare som inte vågar skriva längre idag. Brytpunkten. Varför kan inte mina favvobloggare vara lika beroende som jag? Jag vill ha nya synvinklar på livet.

Kvantitet

Jag är förtjust i kvantitet. Jag gillar att hålla en fet bibba med papper i handen och tänka: de här pappren är fulla av mina ord. Jag uppskattar varje gång Word visar att texten faller över på ett nytt ark, att jag fyllt det förra.
Idag har jag suttit på biblioteket igen. Kanske har Härnösand Sveriges vackraste bibliotek. Det är i alla fall det i särklass vackraste jag besökt. Det är lugnt och fridfullt, varmt och välkomnande där. När jag skrivit mig hungrig har de en stor fin lunchbuffé i caféet. Biblioteket och jag passar ihop. Kanske träffar jag någon jag känner - oftast inte. Jag känner mig aldrig ensam. Jag sitter där och skriver. Jag har Eva och Sara.
Jag skulle behöva bli läst nu. Jag har läst mig blind på mina egna ord. Jag ser inte vad som står på sidorna längre. Jag har slutat känna när jag läser. Det är inte längre nytt varje gång. Jag hakar upp mig på ord, glömmer tonerna. Jag behöver någon annans ögon.
Jag cirkulerar brytpunkten fortfarande. Hur kommer jag dit? Och hur lång tid ska jag låta det ta? Hur villiga är personerna att närma sig varandra.
26 sidor är kvantitet. Jag uppskattar kvantitet. Jag tycker om att se ett berg av bullar jag bakat också. Jag tycker om att räkna dem. Konstatera. Jag har bakat 120 bullar. Kvantitet är bra för egot.

Garderoben

Jo, jag lovar! Jag har städat garderoben idag, precis som jag sa att jag skule. Eller - jag rättar mig - jag har återbördat mina kläder från högen på golvet och tillbaka in i garderoben igen. På vägen mellan golvet och garberoben försvann ungefär 30% av nämnda kläder. Det är nästan så att jag börjar tro på det här med Feng Shui. Jag känner mig faktiskt lite rensad som människa också. Kanske, kanske att jag tar itu med mina papper inom en, inte alltför avlägsen, framtid.

Fast egentligen gör jag allt detta rensande för att jag har så svårt att skriva just nu. Jag vill inte ge mig in i en en ytterst avgörande scen, förrän jag bestämt mig för hur den slutar - vad är trovärdigt, hur skulle jag reagerat? Ska ändå gå till biblioteket imorgon. Det här är projektet jag inte ska lägga ner. Det här är något jag ska slutföra. Romanen om Eva ska bli.

"Nya författarskolan" av Göran Hägg är en mumsig läsupplevelse. Lärorik och pumpad med humor, läs den! Jag har lärt mig om fällor att inte falla i och om en författares icke-existerande inkomster. Jag sträckläste den, mer koncentrerat än jag läst en roman på mycket länge. Jag skrattade så att folk på tåget nog tittade snett på mig.

"I met Jolene. I hadn't seen her for twenty years end she was ugly as mud..." Måste älska Dolly! Synd bara att hon kåsdansade med en Elviskopia och avslutade konserten lite väl abrupt.

Västergötland

Västergötland i punkter

+ Skarabor är trevligt folk.

+ Bert Karlssons nya skötebarn "Fame World" är bland det mest tragiska jag har varit med om. Ett köpcentrum där "Sko-kanonen" är en höjdpunkt och minst fem butiker redan slagit igen. Det mest upphetsande i hela komplexet måste ha varit "Dr Muggs dassland". Oj, vilken humor! Alla ni som sett "Janne Långben - the movie", när de kommer till nöjesparken med pungråttorna, kan föreställa er atmosfären...
Lotta frågade en kvinna i en öde servering om de hade korv. "Nä" sa hon och försvann.

+ Jag lyckas inte med mina försök att härma västgötska.

+ Jumper och raffig är ord jag stötte på i Skövde. När hörde ni de orden senast? Underbart!

I övrigt har jag planer på att rensa bort hälften av mina kläder. Jag använder väldigt få procent av det jag äger.
Om kornblå är den nya modefärgen har inte butikernas inköpare uppfattat det. ETT kornblått linne lyckades jag gräva fram efter två dagars sökande. Jag vill ha fler blå kläder!!

Ett litet citat inför Dolly-konserten imorgon. "Jag tar inte illa upp av blondinskämt. Jag vet att jag inte är dum. Jag vet också att jag inte är blond". Man måste älska henne.

Sammelsurium

Väldigt få människor bär päls.
Här sitter jag och känner mig tittad på av Janne Josefsson (tror jag).
Det är egentligen hyckleri att dricka mineralvatten till snabbmat. Mineralvatten är egentligen ett hyckleri i sig.
Och så gick Janne. Nej, men han tittar inte på mig längre. Jag är inget reportage. men jag är ändå rädd att bli grävd i, och avslöjad.
Det krävs en resa för att omdefiniera sig och ta upp pennan igen.
T-centralen är mindre än jag minns den. Det här är hemma, och jag är inte hemlös. Överblivna strips skänkes till den som är hungrig. Om man vet att någon iakttar skapar man bättre. Man är jag. Man skriver man om man är rädd för jaget, utan omsvep.
Detta är ett tankesammelsurium. Men det är ord också. Janne Josefsson pratar göteborgska. Vi kanske ska åka samma tåg.
Ibland önskar jag att det jag skriver är oläsligt (olösligt).
Jag lyckades dåligt med att omdefiniera. Jag är bara en vanlig tjej i munkjacka och stretchjeans - sjukt ospännande. Ingen funderar kring mig. Kanske funderar de kring pennan. Anteckningsblocket är alltid att definiera sig. Hej jag har ett anteckningsblock och är svår. Jag har skaparintentioner och det syns inte bara på mitt röda hår. Idag tyckte någon att jag skulle bli brunett för att det passar bättre ihop med ögonbrynen.
När tåget försenas skapas ett mellanrum du inte räknat med.
Jag är definierad av pennan och rädd för att jag inte finns tillräckligt. Innan mig pågick en direktsändning, och nu är livet sig självt igen.
Jag undrar varför jag inte dricker Cola tillsammans med hela världen. För att jag är ett pretto som tror att mina dryckesvanor är relevanta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Är det humor att en grävande journalist läser Aftonbladet? Är jag Aftonbladet, med stora bröst och ytliga pretentioner? Med dålig omvärldsuppfattning och samhällskritik lite sådär lagom kosmetiskt?
Snor någon min plånbok medan jag sitter här och skriver? Förblindar mina egna ord mig? Är jag - eller inte - iakttagen av en grävande journalist? är jag en story? Går det att avslöja mig? Är det värt det?
Det går inte att läspa ja. Det går att dricka mineralvatten och vänta på någon som vill äta ens strips. Man kan väsa jaha, även om man är fet. Men näktergalar talar sällan.
Om jag är Aftonbladet, behöver jag köpa den då?
Nu känner jag mig som en föreställning. Tänk om min publik somnar, eller går hem. Då får jag kanske bara ett plus, och läggs ner. Men jag ska till Skövde, och när jag kommer dit behöver jag inte vänta så länge. Mellanrummet har redan varit.

Det är inte bara jag som är sån här

Jag pratade med en speciell person om det och hon sa att hon var likadan - så nu törs jag berätta om mina återkommande identitetskriser. Varje gång jag ska resa någonstans, eller träffa nya människor, känner jag ett behov av att omdefiniera mig själv. Främst är detta på ett rent utseendemässigt plan. När jag går runt här hemma i Härnösand drar jag på mig det som ligger överst i högen, eller råkar vara rent. De flesta här har ändå en bild av mig. Men ska jag någon annanstans vill jag ju framstå som en betydligt mer spännande människa. Jag vill att folk på tåget, eller centralen för den delen, ska fundera kring mig - tycka att jag är spännande. Jag blir otroligt innovativ i mina sätt att kombinera de gamla trista kläder jag haft i hundra år. Och så tänker jag alltid: Såhär noga borde jag vara varje dag. Varför anser jag mig inte vara värd att se speciell och spännande ut alltid? Jag är ju speciell och spännande, kanske. Faran med småstadsslentrian...

Kärlek på jobbet

Den som sa att man kan hitta sin älskling på jobbet har aldrig sett en människa i stormarknadsutstyrsel. För stor skjorta i en färg som var modern någon gång på åttiotalet. Byxor med så hög midja att de även kan räknas som BH. Helst ska man ha slips också, eller en sjal som inte ens är värd ett omnämnande i en bistats som denna. Nämnde jag förresten att byxorna är på tok för korta och härligt formlösa? Av någon anledning har jag dålig hårdag varje arbetsdag, dessutom.
Vem skrev "Snabbköpskassörskan"? Hos vilket snabbköp handlade han?

Personliga brev och fiberhavregryn

Påfallande många utbildningar kräver personliga brev när man söker dem. Jag avskyr att skriva personliga brev. Det är som att sätta ut en kontaktannons. Vilka av alla mina fantastiska egenskaper ska jag framhäva den här gången? Snälla köp mig, säg att jag är rätt i ert sammanhang! Detta att ständigt vänta på att bli vald. Detta att veta att man kanske kommit längre om man valt att framställa sig själv på ett annorlunda sätt. Vad jag än skriver i dessa brev känns det som någonting alla andra sökande också skrivit. "Jag brinner för det här" "Jag har så många nya spännande infallsvinklar" "Det är ett kall för mig" "Ända sedan jag var liten har jag..." "Mina föräldrar..." Äck!! Jag kan vara fullt övertygad om att jag är rätt för just deras utbildning, att de skulle kunna hjälpa just mig att bli en lysande författare/radiojournalist/sångerska/skådespelerska. Dessvärre är det inte mig jag måste övertyga. Hur säga det man vet så väl?

Bakade mina succékakor idag. Kanske ska jag ge upp allt annat och bli bagare istället. Där får jag i alla fall uppskattning för min våghalsighet och originalitet.
I mina succékakor är fiberhavregryn en mycket viktig ingrediens. Fiberhavregryn är för övrigt en fantastisk produkt till lite allt möjligt. Man kan göra enastående gröt eller paj på dem, till exempel. Ordet fiberhavregryn låter däremot oerhört trist, nyttigt och grått. Skenet bedrar - fram för fiberhavregryn! Havrekakorna blir så mycket sprödare (och känns lite mer tillåtna...).

Jag är radionörd. Idag är det SR P3 som får den äran att låna mina öron. De pratar om oväntade smakkombinationer. Vad sägs om filmjölk med smulat käckebröd, sill och grillkrydda... till frukost... varje dag!!?

Bokrean

Klart att bibliofilen måste ha ett inlägg om bokrean. Dessvärre - och dessbättre för min plånbok - fanns det inte direkt massor av titlar för mig i år. Kankse hittar jag fler fram emot slutat av rean. Då dyker ofta de märkliga poesiböckerna, som legat gömda under äckliga Jan Guillo-bamsingar, upp till vrakpriser.

Nu en liten - men dock - lista över vad jag fyndat hittills.

Birgitta Stenberg - Alla vilda 79kr
En tegelsten om vegomat 49kr
Mikale Niemi - Svålhålet (ljudbok) 119kr
Göran Hägg - Nya författarskolan 79kr

Övrigt intressant på bokhandelns bord var sådant jag redan äger. Johanna Nilsson, Bodil Malmsten, Karin Alvtegen... - sådant som kommit till mig i form av vackert inslagna paket till jul och födelsedag.
Jag tror att min meningsbyggnadsförmåga tagit semester. Det får gå ändå.

Sen kan jag sällan hålla mig borta från att köpa kok- och bakböcker. Håller ögonen på en otroligt vackert illustrerad bok om choklad, en bok om "Fluffins" (jag tror ni ska förstå), samt en bok vid namn "Kärlek oliver och timjan". Men jag ska inte förköpa mig (än), det slutar ändå bara med att de står i bokhyllan och är dekorativa. Mat lagar jag på gehör.

Mamma köpte en brödbok för diabetiker, samt ett litet lager av sin favoritbok "Istället för en blomma". Själv har jag ett litet lager av "Priset på vatten i Finistére". Ser det som en uppgift att dela ut den till folk jag tycker om.

Ackompanjerad av Emmylou Harris -If I could be there (live), Alison Krauss - Broadway, Claire Lynch - Only passing through.

Egoeftermiddag

Läste att man måste putsa sin självbild för att egot ska glänsa.
Ägnar mig istället åt att tanka mig själv med komplimanger jag fått tidigare. Ibland måste man fylla på reserverna, påminna sig om att man har uppskattats tidigare. Inte för att jag känner mig ouppskattad och bortglömd just idag, utan bara för att jag ville. Bara för att jag, just den här eftermiddagen, ville känna mig som någonting stort.
En annan sak jag läste är att man ska spara på komplimangerna och skaka av sig det elaka folk säger. Tror jag håller med. Fast konstruktiv, negativ kritik är också viktig för ens fortsatta utveckling. Onödig är den dock när man ska fylla på reseverna eller putsa sin självbild.

Det är söndag idag, och det känns

Har precis hälsat på farmor, som var glad och nyklippt.
Solen ligger inte så mycket på snön idag och det blåser snålt. Det är nollgradigt men rått.

Har precis hämtat mitt jobbschema och två av tre pass var morgnar. Men på torsdag åker jag till Skara, så det ska inte få komma åt mig.

Kurar i soffan och är lite halvkulen.
Längesen jag la upp en ny text på poeter.se. Jag skriver ju mest på romanen nu, och den vågar jag ju inte lägga upp. Istället skriver jag överengagerade kommentarer på andras texter. Då blir de glada.
Det står på min sida där att jag fått två applåder. Jag vet inte vad det innebär, men det låter ju trevligt. Det är väl bara för mig att buga.

Jag vet inte om jag är relevant för omvärlden idag. Hjärnan har helg, och jag vill helst bara lyssna på musik.

Om att inte vara maskeradbalens drottning

Det var en så härligt pretentiös titel att jag var tvungen att använda den. Vad det egentligen handlar om är att det inte blir någon maskerad för mig i Sundsvall ikväll. Kroppen är ännu inte helt återhämtad, och nästa vecka måste jag vara pigg och fräsch som en nyponros, redo för äventyr med Poofie i Skara.

Istället sitter jag med datorn i knät och lyssnar på Dolly. Hon spelas på min nya radistation "Joni Mitchell radio". Det är faktiskt vansinnigt kul att sitta här och bossa över en dator som slumpmässigt väljer låtar åt mig. "I really like this"/"I don't like this". Till sist kommer den bara att välja ut låtar helt i min smak. Det är tanken i alla fall.

Sen ska jag snart börja läsa den spexiga boken "Nya författarskolan". Bland annat har den ett kapitel som heter "What's in a name" och ett annat med titeln "Måste man vara lite galen?". Det kan säkert bli rolig läsning...
Personligen är jag fullständigt övertygad om att man måste vara lite galen. Det är jag ju ett levande bevis på :P

I romanen har jag nu kommit fram till två kritiska punkter samtidigt - en i vardera tid. Två av de händelser jag vetat om redan från början. Två av dem som ändrar handlingens riktning och personernas kunskap om, och relation till, varandra. Det är dags för konfrontationer och upptäckter. Upptakten är slut, nu börjar händelseförloppet. Jag vet hur det måste sluta, men varför slutar det så?

Trumpeter och fanfarer

Detta är mitt nittioförsta inlägg här på bloggen! Värt att fira tycker jag. Inte varje dag man klämmer iväg inlägg nittioett sådär.

Annat att fira är att kornblått är inne. Det har jag läst i mammas Amelia, så det måste vara sant. Det positiva med det är att jag äntligen kan få tag på kläder i min favoritfärg. Det negativa är att jag inte får vara orginell i mina blå kläder den här säsongen. Men jag kan ju köpa upp mig på ett litet lager nu, så att jag har för framtiden :P

Håller just nu på och leker med min internetradio. Har skapat en kanal som ska ge mig musik i samma anda som Joni. Man måste ju vidga sina vyer... *host*

Fråga: Får butiksnamnet Cubus er att tänka "Åh, där vill jag handla hela min garderob!"?

Natt

Det som återstår av vinterkräkisen är ballongmage och mycket trött kropp.

Bodil har ändrat text som intro till sin gästbok. Alltså tar jag tillbaka lite av min feta uppmaning att gå dit. Gå till hennes blogg ibland ändå. Hon är, och förblir, en inspiration.

Tänkte bara att jag skulle nämna Roccoli Broccoli.