Jag är nästa Augustpristagare!

Vad en god natts sömn, Johanna Nilssons senaste bok, en fullständigt vansinnig promenad i regnet, och en riktigt god sallad kan göra!
Jag har lossnat med romanen idag. Tror jag. Bitvis. Jag känner mig faktiskt lite nöjd med de fyra sidor som blivit och har ÄNTLIGEN bestämt mig i perspektivfrågan. Och jag älskar verkligen mina underbara karaktärer. De är såriga på ett så sprött sätt. De är så vidöppna och så känsliga. De betraktar. Sonja och Eva - mina gull. Dagens gull. Sara och Amanda får vara gull en annan vecka.

Tjoho!! Såhär har jag inte känt inför den här texten sen... augusti (?).
Tralala! Fallerej! Tjolahopp! Tjolahej!

Ska för övrigt komma med ett mer ingående tyckande om Johanna Nilssons "SOS från mänskligheten" när den är färdigläst. För den har vissa problem. Men... hon kommer undan med en hela del språkliga tråkigheter. För hon älskar också sina karaktärer - och det märks.

Godmorgon världen!

Min lägenhet stinker bacon.
Det är för att jag steg upp för sådär en timme sedan - lagom till lunch alltså.
Lunch på morgonen betyder brunch.
Brunch ála Louisa innebär. Knaperstekt bacon, smörgeggstekta aubergineskivor, keso, äppeljos, sallad på olika salladssorter, körsbärstomater och paprika.
Jag är och förblir ett kulinariskt geni.
Nu ska jag göra stan osäker i mina knästrumpor.

Det ligger som en flottdimma här inne.
Får man högt kolesterol av att andas in fett?

Kunder

Idag har sensationellt många kunder varit elaka mot mig.
Och vissa dagar är det liksom inte psykologiskt läge för det.
Nästa gång jag får ta skit från travmannen kanske jag blir tvungen att ge skit tillbaka.
Ha!

Bestämde mig för att promenixa halva vägen till jobbet.
Det gjorde jag också - trots regn och rusk.
Kände mig lite duktig sen.

Watch out travmannen. Imorgon är en ny dag...

Jobbfritt

Tvätta
Dammsuga
Dega
Doktorn kan komma
Skära gurka
Diska
Brygga kaffe
Mysa i kusinkoftan

G var här och fikade. Mycket varmt och mysigt. Få skratta och förlora sig i samtal och hålla i en hand som är mycket varmare än min egen. Jag är verkligen begåvad med iskalla extremiteter.

Lyssnar på Christer Jonasson hela tiden just nu. Hans soloplatta är det enda mina öron vill ha. Så sprödvackert och så bra för insidan. Tack Christer för den!

Längtar till skogen och efter snön.

Om jag inte är på jobbet kan ni ge er den på att de ringer mig istället. Bara för att jag ska minnas vilka som äger mig. Att ha ett jobb är att vara ägd. Så krasst är det med verkligheten.

Skulle ha varit vinkväll ikväll. Men jag är inte den enda som är ägd... Funderar på att smygöppna min julglögg och kura soffan istället.

Förälskelser

En av mina ständiga förälskelser är, och förblir, Lena Endre. Människan är en enastående skådespelerska som dessutom är sinnessjukt vacker på ett karaktärsfullt sätt. Och som om det inte skulle räcka verkar hon sitta inne på vettiga åsikter också. Sen inbillar jag mig att hon därtill är trevlig.
Förälskelsen sattes igång när jag gick i nian - och såg henne i Dramatens uppsättning av Brechts Den goda människan i Sezuan"- och blommade upp igen för fullt i morse när jag läste en intervju med henne i Situatuon Sthlm. Köp tidningen och läs den intervjun nyss!

Sen har vi det där med förälskelse i sin egen text. Har märkt att jag alltid är som mest och intensivast kär i de senaste orden. Den färskaste dikten är den vackraste jag någonsin skrivit och alla andra bleknar svårartat i jämförelse. Jobbig grej när jag nu försöker sätta ihop en samling. För alla dikter är för tillfället ruttna. Alla utom min replikdikt till en viss Lugn...

Jag får ha några av de gamla dikterna att uttala sig klokt i en tidning, så att de får ny luft i mitt hjärta...

Absolut rekreation

Jag var mordiskt trött när jag satte mig på pendeln från Jakobsberg igår. Pendeln som blev röda linjen, som blev buss 204, som tog mig till min fristad på Lidingö.
Och så hade vi kvalitetsrep. Och när Strings & Stuff har kvalitetsrep släpper det mesta. Ingen mer jobbiritation, ingen mer småledsenhet, ingen mer kropp som tror att den ska gå i bitar. För det är absolut rekreation att få vara med mina bandisar, att få sjunga ursprungssvängig bluegrass och få te i muggar stora som soppskålar.
Sen råkade vi vara i pik med skruv igår också. Tunggung, tillbakalutad mjukgrass och bara allmänt kanonmusicerande.
Om ingen utnämner oss till Polarpristagare snart så är världen skev...

Sen har jag jobbat på stormarknad.
Idag har jag:
- Tappat en bakelse i golvet
- Tagit skit från mannen som tror att han äger mig (och hela stormarknaden för den delen) eftersom han är så bra på trav
- Spexat med en långhårig kille som nyss varit i Indien
- Dansat balett på lagret
- Trallat på "You are my sunshine" hela dagen

Kakan var här och vi stekte blodpudding. Så nu har vi försäkrat oss om att inte få järnbrist. Dessutom har hon diskat min disk och jag lärt henne hur man gör potatismos. Imorgon är min lediga dag och tvättstugan råkade (hör och häpna!) vara ledig...

"Var snäll mot dig själv"

Idag var jag på vårdcentralen och blev tömd på merparten av mitt blod.
Jag hade fått en gullig lista över brister jag skulle kolla upp att jag inte hade. Alla som känner mig vet hur fruktansvärt rädd jag är för just blodprov. Skräckslagen är inte ett tillräckligt starkt ord... Numer slår jag i alla fall inte till, de intet ont anande, sköterskorna i ren panik.
Idag var jag lika skraj som vanligt. Pulsen i hundranitti, iskalla händer, och mina som vanligt alldeles för tunna kärl som aldrig hittas. Men jag fick träffa en så obeskrivligt fin sköterska. Hon gav mig en varm kudde att klämma på, så att blodet skulle rinna till och sa åt mig att inte tycka att jag var "pjoskig" - för det finns forskning på att nålskräck faktiskt inte är något man rår över. Efteråt sa hon åt mig att nu skulle jag unna mig något, eftersom jag genomgått pärsen.

"Köp en kopp kaffe, var snäll mot dig själv."

Den sköterskan blir dagens hjälte. Ibland glömmer jag att vara snäll mot mig själv - det gör vi nog alla lite till mans. Då är det bra att någon annan minns att påminna mig om det. Jag har en människa som gör det ofta. Hon är min värme.

Utanför fönstret regnar det både droppar och gula löv. Var är vintern?

Hjärter Ess

Snabbuppdatering.
Kakan är här. Vi har ätit fett.
Jag är kär så att hjärtat håller på att bulta ut genom näsborrarna.
Jag är ett Ess på teater.
Kristina Lugn gör mig varm i själen.
Jag har skrivit en halv sida idag.
Jag är nyduschad.
Jag har dansat till Stefan Sundström i mitt breda fönster, så nu tror mina grannar att jag är Anneli Alhanko.

Vad i hela fridens namn håller jag på med?

Hjälp!
Jag har alltså sagt att jag ska framföra en monolog av Kristina Lugn imorgon. Det lät som en jättebra idé när jag sa ja... Bara det att jag nu har drabbats av den svåra nervostiteten. Känns som om jag är 14 igen och risken finns att någon ska råka se bindan i min hand när jag smyger iväg på toaletten. Var så sjukt längesen jag gjorde nåt sånt här. Obehagliga minnen från otaliga scenskolesökningar tränger sig på. Men... jag tror att jag har ganska bra ordning på Camilla nu, så jag kan eventuellt ta mig ur även denna sits med hakan... (ibland måste man använda sig av en Elizabethism)
Nu ska jag dricka te, och försöka låtsas som om jag inte bryr mig om vad folk tycker. För jag ha ju bättre självkänsla än så...