Om att vara ordtrixare när materialet tryter

Det sägs att man ska skriva hela tiden, om man har ambitioner att bli någon form av ordtrixare (läs poet, författare, dramatiker). Även de dagar då den så kallade inspirationen inte infinner sig ska man skriva och skriva och skriva. Man ska skriva brev och dagbok och inköpslistor. Lappar och bloggar och små osammanhängade poetiska fragment.
Jag är en stygg stygg ordtrixaraspirant. Det var flera dagar sedan jag skrev någonting alls (inköpslistor eventuellt undantagna). Kan bero på att jag är en lat jävel. Kan bero på att jag är perfektionist. Kan bero på att jag är trött och degig. Kan bero på att jag gömmer mig bakom någon TV-såpa och försöker glömma att saker pockar på...

Känns bara inte som om orden är där just nu. Mina bästa vänner orden kommer inte till min undsättning den här gången. Jag går tillbaka och skrattar åt mina gamla prosaförsök, vilket inte är vidare konstruktivt... Jag tycker att jag skriver så akademiskt att min skönlitteratur ser ut som en avhandling... Jag ifrågasätter mitt engagemang och min vilja att uttrycka mig. Jag kan alla regler. Bara det att det är så svårt att hitta rösten bakom meningsbyggnaderna.

Jag är ett skolexempel på ett skolexempel. Ett exempel på att skola gör en till ett exempel, en klon. Vad hände med konstnärlig frihet och det egna språket?
Jo, jag fattar att man ska kunna reglerna innan man gör sig fri från dem.... men jag undrar om det inte är ren jävla BULLSHIT. Hej, jag är formstöpt, fastän jag sliter som ett djur för att framstå som så orginell som möjligt. Jag köpte tre tröjor på H&M idag, och plötsligt handlar det här inte enbart om litteratur. Jag tror ni förstår varthän jag är påväg, så jag tänker inte ens gå dit.

En bra sak är att jag hittade en julklapp till min pappa idag.

Är jag en luffare eller?

Poofie och jag var på stan idag. Poofie har en något poppigare stil än jag. Jag är egentligen en 55-årig bibliotekarie vid namn Barbro (stilmässigt that is). Så går vi in på Härnösands typ hippaste affär - en sån där man kan köpa jeans för typ 2000 spänn.
Poofie går in först och blir glatt välkomnad av det anorektiska butiksbiträdet. Efter följer jag, (förlåt, Barbro) varpå butiksbiträdet snörper ihop och knappt bevärdigar mig med att hälsa. Ett knappt hörbart, stelt hej slipper ur henne först efter att jag hälsat och vägrat släppa ögonkotakten... Detta händer mig rätt ofta. Tex i det snobbiga varuhuset 1891 i Sundsvall - där expediterna inte bara snörper, utan synar mig från topp till tå. Jag har trott att jag varit paranoid, eftersom jag vet att min stil - och plånbok - inte riktigt mäter sig med deras utbud. Idag såg Poofie det emellertid också. Hon vände sig mot mig och sa: "SÅG DU DET DÄR?". And yes I did...

I såna lägen är jag så jävla sugen på att göra en "Pretty woman" och valsa ut därifån med huvudet så högt att det nästan trillar av. Det är deras förbannade jobb att vara trevlig mot mig. De kan omöjligen veta något om min ekonomi eller vad jag tänkt köpa hos dem. De kan ta sina snörpta munnar och snörpa ihop sig själva till små russin. Koftan jag har på mig idag kostade typ en tusenlapp, BTW!

Jag jobbar på stormarknad. Jag är trevlig mot ALLA mina kunder. Även de som stinker, de som bara köper en ask läkerol och de som bitchar med mig. För att det är mitt jobb? Ja, men också för att de är värda det. Varje människa är värd åtminstone ett inledande och varmt leende... Och det är vad bagar'n tycker!

Humor

Det är en tjej på TV. Hon är väl ungefär i min ålder. Hon sjunger tack till Gud för att han "köpte oss fria från mörker till sitt ljus". I rest my case...

Bodil... angående TV-bonden

Varför bryr vi oss mer om TV-bonden än om svält och allmän orättvisa? Det är egentligen helt absurdt, och jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tror det handlar om en känsla av maktlöshet... samma känsla som drabbar mig för att jag inte kan rädda jorden genom att gå till jobbet, eller genom att byta glödlampor. Så handlar det nog om att vi är trötta. Gud ska veta att jag är trött, nästan hela tiden. Jag är trött mellan hyllorna på stormarknaden, och trött hemma framför burken som visar... TV-bonden. Jag är trött när jag går och lägger mig och trött när jag stiger upp. Jag drunknar nästan i en störtflod av orättvisor och misär, samtidigt som jag vänder mig själv ut och in i en längtan efter att få veta vad jag egentligen vill. När jag vet vad jag vill står jag handfallen inför hur jag ska förverkliga det.
Därför tittar jag hellre på Judging Amy hela dagarna... för att slippa röra vid verkligheten. Särkert är det också därför TV-bonden säljer fler lösnummer än Darfur och Politkovskaja...
Missförstå mig rätt Bodil - jag tycker att verkligheten är SJUK och jag läser din blogg varje dag och nickar instämmande - men jag är trött. Det är jag säkerligen inte ensam om...
Vi tar emot vad som erbjuds oss. Tuggummi för hjärnan är lättare att ta, för vi behöver aldrig svälja det. Så många saker blir vi inbillade att vi behöver ta ställning till (mobiloperatör, pensionsförsäkring, margarinsort... o.s.v. o.s.v.)
När jag erbjuds något, jag egentligen står fullständigt likgiltig inför (läs TV-bonden) tar jag det tacksamt till mig och engagerar mig. För att verkligheten gör ont... alldeles för ofta...
Det här är ett surrigt och rörigt inlägg i debatten. Jag försöker bara säga att jag förstår, och känner igen mig i, principen att bry sig om sådant som absolut inte spelar någon roll. För att det som spelar roll har betydligt fler sidor att ta ställning till. Kanske har vi fått så mycket tuggumi att vi tror att vi ätit och är mätta... Egentligen vill jag bara säga att jag är trött.
Jag har slagits och brytt mig, och läst på. Jag har skakat på huvudet åt löpsedlar och prenumererat på Ordfront. Nu sitter jag här med mitt rättvisemärkta kaffe, i skenet från lågenergilamporna, utan pensionsförsäkring - och är trött.

Fluffmage och förföljarkatt

Och så var det ju det där med fluffmagen... Här behöver inledas en seriös promenadsatsning. Den lilla gula radion fungerar utmärkt som sällskap, och förmniddagarna är lediga, så nu finns inga som helst ursäkter längre... vilket ju är rätt trist :P Har varit på promenad nu, det var faktiskt rätt uppfriskande, om än svettigt under dunjackan (missbedömde temperaturen lite...)

Poofie och Jimmys katter bor här för tillfället... De är gullefjärtar. Lillasyster Frugan följer mig överallt som en skugga. Den katten verkar inte kunna få nog av gos och kel...

Nu börjar jag snart jobba. Fick två extra timmar på stormarknaden idag. Kan ju inte direkt klaga, för det är ju pengar i fickan... lite trist är det dock att komma hem typ halv tio...

Nääääää, det här var ett tvångsmässigt och lite trist inlägg...

En degmissbrukares bekännelse

OK, jag erkänner... Jag kunde inte vänta med att baka bröd, utan kastade mig över dinkelmjölet redan igår kväll... Till mitt försvar kan jag ju säga att Poofie kom hem med en gigantisk pumpa, vilken hon genast tömde på sitt innehåll. Pumpakärnor på en plåt formligen skriker ju: BAKA ETT PUMPAKÄRNBRÖD!! Det blev helt stört gott! Kvällsfika vid halv midnatt. Te, nybakt bröd och hallonsylt... mmmmm
Idag känner jag egentligen för att prova att baka havrekakor med russin, fast jag kanske ska hålla mig i skinnet lite, innan nån ringer psyk och säger att jag hamnat i en bakpsykos.

Lyssnade just på LantziP3. Skitkul att höra folks poetiska bottennapp! Det roligaste av allt var att Katarina Frostensson vann det stora pekoralpriset... hehe
Nej, jag är inte bitter... bara för att ingen förstår min poetiska storhet :P

Det är sol på snö idag (och så sluts cirkeln, runt och runt). Ska kanske ta en lite promenix ner åt stan till. Kanske kan jag inte hålla mig från att köpa russin då. Kanske kommer det att bli kakor av den här dagen ändå ;) ...fast det var ju det där med fluffmagen... Iofs kanske jag kan lura Jimmy till att äta upp dem istället. Har ju redan lyckats sälja in skummad mjölk. Det här hushållet skulle må bra av en påse chai-te... Det kan nog ordnas.

Dammsuga kanske...