torsdag, oktober 28, 2010

Dagens fråga

Hur gott är halloumi - egentligen?

tisdag, oktober 26, 2010

Predikan över 1Joh.4:16-21

Det är inte lätt att alltid älska sin broder, sin nästa, den man kan se och lyssna till. Jag vet att jag på senaste tiden funnit det verkligt svårt, eftersom jag har stött på människor som velat sätta upp begränsningar för begreppet kärlek – tala om för mig vad det är att älska och vad det inte är – vad som är godkänt.
Ett vanligt uttalande bland kristna är: Jag har inte rätt att döma, det är Gud som dömer. Ändå tror jag att flera av oss här inne kan känna igen oss i att vi gärna dömer, med Gud som ursäkt, med Bibeln som underlag.
Jag sa att jag haft svårt att känna kärlek till nästan, och mycket är detta på grund av att jag känt det som om nästan inte älskat mig. Eller att nästan velat hävda att den älskar mig – och i förlängningen att Gud älskar mig – villkorat.
Jag ska tala klarspråk. Min predikan idag handlar om sexualitet och min fråga är denna: Vilka är vi att sätta gränser för vad kärlek är? Jag vill att ni observerar följande: Jag pratar här om kärlek, om ömhet, om ömsesidig jämställd samlevnad mellan två vuxna människor som båda älskar varandra. Jag pratar inte om begär, eller om att tränga sig på någon annan mot dennes vilja. Jag har nämligen stött på människor som velat jämställa homosexualitet med pedofili eller sexuellt utnyttjande och som sagt mig att Gud minsann inte understödjer vilka lustar som helst. En dylik jämförelse gör mig nästan inte lika förbannad som den gör mig ledsen. Jag kan alla gånger hålla med om att det ligger faror i begäret, och att det lätt kan misstas för kärlek och att man då lätt kan såra en annan eller dundra in över dennes gränser. Ur den vuxnas sexuella begär till ett barn kan aldrig komma ömsesidig ren kärlek som gör gott, utan bara utnyttjande skuld och rädsla. Det är inte en kärleksyttring, utan en maktdemonstration.
Men när jag tänker på kärlek tänker jag på hur jag upplever att Gud älskar mig och på vad innehållet i, och effekten av, den kärleken är. Kärleken från Gud, vad det är att verkligen vara älskad – och därför också kunna älska – är glädje, är värme, är trygghet. Kärleken är omtanke, är att veta att en hand håller din och att du aldrig är ensam. Så älskar Gud oss och när vi läser i Johannesbrevet att vi ska förbli i kärleken måste det väl innebära att vi ska älska så som Gud älskar? Och vilka är då vi att säga att den typen av kärlek, i en parrelation bara kan se ut på ett sätt? Vilka är vi att underkänna en relation som vittnar om Gudskärlek? Är inte det att kväva flödet av kärlek? Är inte det att hämma kärleken med rädsla – den rädsla som inte har någonting med kärlek att göra utan som hör samman med straff. Vi lägger ett straff på kärleken, den som ska vara den renaste kraften och som ska få flöda emellan oss. Och jag undrar vad det är vi är rädda för? Hur kan en kärlek som föder mer kärlek, som kan gör en människa trygg så att hon kan älska än mer inte vara av Gud? Den som vill hävda att homosexuell kärlek är likställd med endast begär kan aldrig ha träffat mina närmsta vänner som lever i en lesbisk relation, kan inte ha bevittnat den kärleksyttring som finns mellan dem och som ger dem kraft att älska även andra runtomkring dem.
Att säga att två människors kärlek till varandra inte är rätt blir också för mig en fråga om människovärde – och att ifrågasätta Guds skapelse. Om vi tror på en Gud som är allsmäktig skulle denne då ha skapat människor som brinner av kärlek, men mena att den kärleken inte är existensberättigad? Att säga att Gud älskar mig men inte min sexualitet är som att säga att Gud älskar mig men inte mina bruna ögon. Sexualitet är inte ett val eller en handling det är en del i den konstitution som är individen. Att säga att du får leva nära Gud endast om du älskar på det sätt enstaka människor godkänner är som att säga att du får leva nära Gud endast om du har blå linser så att ingen ser hur du egentligen ser ut.
Jag sa i början att det är svårt för mig att älska nästan. Svårt blir det när jag tänker på hur många unga människor som krossats av så kallad välvilja och sen vänt sig bort från Gud. Jag tänker på tonåringar som kanske inte varit välkomna i sina hem längre och i förtvivlan vänt sig till människor som ska vara Guds företrädare och där fått höra att de är defekta, har problem – att Gud älskar dem men bara om de stålsätter sig och gör avkall på det som är deras väsen, till dem givet av Gud.
Det har sagts mig att Gud älskar mig men inte det jag gör, min så kallade synd. Jag skulle vilja säga till den som försöker ta ifrån mig mitt fulla människovärde: Jag hoppas att jag kan ha kärlek nog att älska dig men inte hur ledsen du gör mig. För däri ligger en skillnad. Om du sårar någon kan du sluta med det och be om förlåtelse, men du kan inte upphöra att vara och ren kärlek låter sig inte, och bör inte kvävas.

lördag, oktober 16, 2010

Lösryckta meningar utan inbördes rangordning

Vid mitt skulderblad
har jag förankrat mig
och hela världen





Förut
när jag gick hand i hand
fortfarande
Och hur din nästipp var
i soljuset (så som det bara är i december)

söndag, oktober 03, 2010

Hösthåret är här

Detta är ett meningsfullt inlägg som egentligen bara handlar om att jag skaffat höst/vinterhår igen.
En av de många fördelarna med att bo i kollektiv är att man kan få sig gratis frisering om man ber snällt...

Nu följer bildbevis