När det lider mot jul

Alltså, det gör ju faktiskt det. Inte ens särskilt sakta, men ändå säkert. F har rotat fram en adventsljusstake som redan brinner i vårt TV-rumsfönster. Jag har tänt den magiska ljusslingan och det ligger faktiskt cirka en milimeter snö kvar på marken. Det är minusgrader idag!
Jag vet att det där med ljusstaken är tjuvstart. Men vi ska ju lämna här innan julen kommit, så det jämnar ut sig...

Har just fått veta att jag tydligen ska hjälpa kocken att göra lussebullar. Vem har skvallrat för B om mina husmorskomplex?

Är färdig med min härligt melankoliska radiodikt. Det är väl lite si och så med ljudnivåerna. Men vem orkar?

Nästa månads diss är att jag måste åka hela vägen till Härnösand, för att stanna där i några timmar, göra en gastroskopi och åka hem igen. Detta endast en vecka innan jag har jullov och ändå ska dit. STÅNK

Bodil. Provokation.

Bodil frågar sig om hon skulle ha atgit tag i Robert Bly när hon såg honom på gatan på Manhattan. jag frågar mig om inte jag borde ha tagit tag i henne när jag såg henne i rulltrappan på Kulturhuset. Vi måste ta mig tusan allmänt bli bättre på att tala om för människor hur de påverkar oss - positivt och negativt. Det är viktigt. Hur annars ska vi bli medvetna? Hur annars ska vi kunna relatera till varandra på ett relevant och konstruktivt sätt?

Igår blev jag till exempel oerhört provocerad av att jag upplevde det som om en kvinna ville ta min tolkningsrätt ifrån mig. Jag kände att min åsikt blev trampad på och förminskad. Idag talade jag om för kvinnan ifråga hur hon fått mig att känna. Hon blev glad att jag sagt det så att hon fått möjlighet att be om förlåtelse. Sen pratade vi en stund om tolkningen och kom fram till att hon egentligen tyckte att jag hade rätt. Det slutade med att vi kramades. Jag fick ut en agression ur mitt system och hon fick lära sig att hon ibland uttrycker sig klumpigt. Dessutom slipper jag nu gå runt med omotiverat negativ inställning till allt hon säger, eftersom jag fått reda ut det jag egentligen störde mig på. Viktigt! Tala om när du blir förbannad, ledsen, provocerad, förnedrad. Tala om när du blir glad, smickrad, imponerad, berörd. Säg det bara! Vi måste börja kommunicera med varandra.

Och det är svårt att stå upp för sig själv. Jag vet verkligen det. Jag har fått lära mig att göra det, tvinga mig. De första gångerna ville jag bara gråta. Men efteråt känner man sig hundra kilo lättare, för att man fört en strid som varit viktig. Och för att man har rett ut något. Det är värt det.

Det sitter ett jävlaranamma i hela mig idag. Har sett till att få dammsugaren fixad, vattenlåset utbytt och en extra madrass till min omotiverat hårda säng. Det får vara nog med att känna sig förbisedd och provocerad. Det går att ändra på. Jag har makten.

----------------------

Såg familjen Bonniers beryktade samling av författarporträtt. Gissa vilket som kanske var det absolut mest kraftfulla och vackra? Jag tror nästan inte ens jag skriver det. Hennes förnamn börjar på B.
Det var blandad kvalitet på porträtten. Verkligen. Men det var kul att ha sett dem.

Och nu är det helg.

Jag erkänner mig skyldig

Jo, att blogga är också att blotta sig. Alltså sitter jag här nu med rumpan bar och bara blottar.

Har lagat helt vansinnigt mycket kikärtscurry idag. Bra grej, för då dröjer det väldigt lång tid innan jag behöver ägna tid åt seriös matlagning igen. Extra plus för att den dessutom blev god...

Annars har det varit en vecka av skrivkramp. Jag har känt mig som om jag stampat runt runt bland exakt samma ordkombinationer timme efter timme. Min roman går att sammanfatta såhär, till exempel: "Prata med mig!" "Nej, jag kan inte!" "Jo, men du måste prata med mig, jag älskar ju dig!" Nejdå, jag upprepar mig inte.
Igår lyckades jag i och för sig knåpa ihop en saga. Så lite creds kan jag få i alla fall.
"Prata med mig!" "Nej!" "Jo!" Suck...

Var på IKEA och inhandlade massivt med ljus och lyktor, samt pomlor i rött och guld att pryda lilla rummet med. Det kommer att bli en gnistrande advent i år.
Det jag önskar mig nu är bara mer snö (eller snö över huvud taget...), samt att jag ska få en schysst lördgaskväll, utan att bli alltför packad.

Blotta

Hur vi alla ständigt blottar oss för människor vi inte känner.
Hur vi sitter på caféer och säger allt vi tänker, utan censur.
Hur vi är fulla och åker pendeltåg.
Hur vi mobilblottar på bussar norrut.
Hur vi pratar om människor utan att veta vems syssling som sitter intill.

Jag kommenterar aldrig pjäser i pausen, man vet aldrig vems släkt som är där.
Sen jag flyttade till Stockholm pratar jag mindre skit om kändisar på offentliga platser.
Paranoian...

Pappornas dag idag. Tänker på min. Han är ett fint exemplar. Älskar honom.

SNÖ!!

Ja, eller det var i varje fall vitt på garagetaket utanför mitt flickrum imorse.
Nu är det slaskgrått elände som vanligt. Men det finns hopp om vinter. Jag hoppas på vinter. Jag hoppas på krispvinter med pudersnö och, minst, tio minusgrader. Jag drömmer om en vit jul. Jag drömmer om en vit november. Sen kan växthuseffekten ta sig i brasan. Jag har varit en duktig miljökämpe i år. Jag har åkt pendeltåg. Jag har ätit mina kravmärkta havregryn och mina svenska höstäpplen. Jag har gjort mig förtjänt av en vit vinter. Ska bara hitta en eländes vinterkappa först...

Imorgon tillbaka till huvudstan. Längtar. Saknar.

Ikväll trerätters middag med Familjen Fallera. Soppa på mammaplockade kantareller. Riktigt fin oxfilé med julienneskurna rotsaker och rödvinssås deluxe. Höstdoftande äppelsmulpaj med vaniljvisp. Någon annan än jag som blir hungrig?

Bodil!

"Människans hjärna börjar fungera när man föds och fungerar till det ögonblick man ska säga något offentligt."//B. Malmsten

"Ja, eller skriva något ämnat för andras ögon. "//L. Johansson

Det är en vacker stormig dag

Här i windy city är det som namnet vill påvisa. Det blåser storm, men det är vackert. Det är en positiv dag idag. Långfika på Wirströms med underbara Å. Lite kvalitetstid med mammsen. Och nya FJK-skivan på posten från bästa C. Vad mer att begära av en dag? Jag är tänkt på, liksom.

Härlig helg också. Var på Umeåturné. Hann träffa många. Det enda som gnager är att jag inte hann höra av mig till Elli. Så längesen vi sågs. Men, det går ju fler tåg (ja, eller bussar...).
Fick träffa dunderetablerade vuxenparet i deras inredningstidningslägenhet. Så fina är de, och det är värme där. GosT och jag mysfikade, pratade och köpte mössa - värme igen. Mer värme sen hos L i kollektivet, med gitarrer och film. Sen ytterligare värme och samtal hos C. Det lutar åt att jag kan kalla höstlovet för rätt lyckat.

Familjen var på utflykt i måndags. En typiskt Johanssonskt oplanerad sådan. Inget blev som vi tänkt oss (som vanligt). Vi hamnade på ett pittoreskt litet matställe med kanelbullar made in heaven. Tiden hade stannat där, som en annan värld.
Den Ångermanländska naturen... Små orter som alltid överraskar... Jag står med gapande mun varje gång. "Finns det här?"

Bla, bla. Äcklig jävla optimistkonsult jag skulle vara då. :P