Angående finporslinet

När jag blir stor - d.v.s. vuxen - d.v.s. något som inte verkar infalla inom någon snar framtid - hoppas att jag blir en sån som inte behöver finporslinet. Jag hoppas någonstans att det där med finporslinet ska dö ut med vår föräldrageneration. Jag hoppas att jag är del av en generation som slänger fram det porslinsskrap man har i skåpen - oavsett gäster. Att det viktiga är att vi träffas för att äta och tycka om varandra. Finporslinet känns som ett bevis på att vi alla vill bli godkända.
Jag tycker att man ska skaffa sig ett porslin man gillar och sen alltid duka med det - både när man ska äta fiskbular helt ensam och när man ska bjuda landshövdingen på oxfilé. Och då ska man göra det för sin egen skull.
Nu går det inflation i program som vill lära oss att duka för olika tillfällen. Det ska gärna vara blommor och glitter och allt möjligt kul - och det är ju fint. Men sen ska man också ha porslin i en massa skojiga färger och mönster för att matcha blommorna. Och det är där jag går i spinn. För var - i hela fridens namn - ska man förvara allt detta porslin mellan de storslagna dukningarn. Nej, nu får det vara nog. Fram för umgänget framför porslinet!