fredag, mars 11, 2011

Poesi igen (!)

Flickan av vind
den undflyende

Som hellre dyker
med huvudet före ner i en saga
än ser dig i ögonen

Som knycklar sig själv
till sitt eget skal
men aldrig skulle
erkänna sig sårad

Flickan av hav
den salta, vilda
med underströmmar där hon förlorar sig

Heller är hon
sin egen Bermudatriangel
än hon står i din väg
Att du måste erkänna henne

Flickan av lava
av svart sten
Ett moln av grå aska
att aldrig samla ihop och sätta samman

Hon har ingen tillit
inga gränser
inga konturer
och heller ingen vidd

Hon ska vara luft
och ingenting
utom kanske en smekning
mot din kind
Precis så lätt som du vill ha den

Hal som den första isen
Vag som en knapp förnimmelse
Spröd som torra höstlöv

Och vill att du rör henne
precis så varsamt
men skulle aldrig be dig

2 kommentarer:

LittleMonkey sa...

Skör som solljus genom äggskal och samtidigt tungt och stadigt som slipad stenhäll.. fan va bra du skriver!

Emma sa...

Vackert,naket och vemodssårigt. Det är fint och jag gillar det. (Och det säger jag inte bara för att du inte ska döda mig)