För att det inte finns några hemmafruar längre

Kom på mig själv med att sitta och grubbla på hur folk han med att handla, för inte så många år sedan då det inte fanns stormarknader och 7eleven som hade öppet så länge. Kom på det eftersom jag (i egenskap av byggare av "Västbergas nya handelsplats") numer är en sån där som jobbar den härligt klassiska tiden 9-17... Sen har jag då typ en timmes resväg till mitt (ytterst temporära, men dock) boende. Då är jag alltså hemma 18:00 och har tre timmar på mig att handla, duscha, laga mat (inklusive matlåda), kanske skriva nåt intelligent, träffa nån kul människa... För 21:00 måste jag snällt ta mitt mjölkglas och min Propavan för att vara lagom trött vid halv elva, så att jag orkar masa mig upp 06:30 morgonen därpå. Jag behöver mina 8 timmar för att inte bli ett grumpy ass... ändå är jag ju egentligen en nattmänniska... Jag är inte designad för det här sättet att verka. Längtar efter mina 25-timmars arabetsveckor, så att det finns luft någonstans! Jag har ju det stora framtidsprojektet att planera...
Kom nu helt ifrån resonemanget om hemmafruar och in på ett annat, men dock. När ska alla vi hårt arbetande människor hinna med att göra sådant som faktiskt stimulerar oss? Undring bara...

Åter till det där med hemmafruar. Förut klarade sig mänskligheten utan "Öppet alla dagar till 22" för att det fanns hemmafruar. Nu måste butikerna vara kvällsöppna, för ingen har tid att gå i dem om dagarna. Därmed inte sagt att jag förespråkar återinförandet av hemmafrun. Men kanske skulle vi alla kunna vara lite mer av hemmafruar och -herrar. Det är inte sunt att uppleva det jag upplever nu: (vilket iofs SVÅRT förvärras av pendlingsavståndet - LÄNGTAR efter att få flytta in i lägenheten om en vecka) att jag springer från 06:30 till 21:00 varje dag. Det är inte rimligt att kräva det av oss människor. Vi sliter för mycket på oss. Vi är inte robotar, men vi behöver ändå laddas...

En arbetsdag till helg! Då ska jag förfalla till författargrottning på Lidingö!