Min första predikan någonsin!

Jag är ledsen Gud, men idag finns du inte.
Det finns dagar då åtminstone jag känner så. Dagar då ensamheten är outgrundlig och det mörka är så mörkt att det inte finns ljus nog att tända för att jaga undan det.
Eller nätter då jag ligger timme efter timme alldeles urholkad och räknar sprickorna i takfärgen.
Stunder då jag skulle önska att jag kunde vända mig ut i mörkret rakt in i sprickorna ropa efter Gud och känna hans närvaro. Men jag öppnar munnen och det som kommer är luft. Luft som blandas upp i luft och som inte åkallar något. Och det är fullkomligt tyst. Hur kan det komma sig? Var finns Gud då? Dolly Parton skriver: Hello God, are you out there? Can you hear me, are you listenin' any more?
Hon frågar sig var Gud har tagit vägen, om han helt enkelt givit upp om oss. Hon undrar if we're still on speakin' terms. Om bönen når fram, om det finns någon kommunikation. Och ibland undrar man. Jag vet i alla fall att jag undrar. Undrar utan att kanske alltid våga ge uttryck för det.
För är det tillåtet med ett så starkt tvivel? Är det tillåtet att känna den ensamheten? Är det Gudfruktigt? Vi är kristna och vi har Gud, men är det inte så att vi ibland ändå känner oss hopplöst övergivna? När vi sätter på TV:n, öppnar morgontidningen, får det där telefonsamtalet eller sitter ensamma kvar för att någon vi ville bygga liv tillsammans med plötsligt gått?
Jag vet att jag i de stunderna av tvivel kan känna att det är trångt i kristendomen. Jag kan uppleva att bönerna är tomma att ritualerna är befästa och bara lunkar på medan jag längtar efter det personliga, att bli berörd. Längtar efter förvissning.
Många av oss här inne har kanske hört berättelsen om att Jesus bär oss när vi har det som svårast. Jag tror att det kan vara sant, men jag tror också att det kan vara svårt att känna hans händer. Det är då vi behöver vakna. Det är då vi behöver bli väckta. Det är då det saknas en aha-upplevelse, någonting som för oss tillbaka, som svarar på vår längtan och lägger sig som ett våtvarmt omslag precis där det gör ont.
Jag brukar återkomma till psalm 766 och särskilt den andra versen: Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt. Varje gång jag sjunger den psalmen vet jag vem Gud är för mig och jag behöver inte prata för jag vet att han ändå hör mig.
Jag nämnde Dolly Parton och jag ska göra en musikreferens till. Kasey Chambers har skrivit om Jesus: When I can’t walk, he’s there to carry. When I can’t speak, he hears my words.
Men är det så lätt? Kan en countrysång trolla bort avgrundstvivel? Nej, det är det såklart inte och både ni och jag kommer att ligga där i mörkret bland sprickorna fler gånger. Frågan är bara hur vi gör för att hitta ut igen. Jag tror det handlar om att aldrig släppa sin längtan.
Tro för mig är primärt längtan. Längtan och vetskapen om att Gud är den jag behöver, så som jag behöver honom om jag vill det.
Om vi kan samla på oss alla våra små upplevelser av det som är heligt och sedan inte glömma vara vi lagt dem. Om vi kan minnas lukten av solvarm hud, eller det absoluta lugnet i att betrakta havet i uppror. Om vi kan minnas det specifika bibelord som talade till oss eller den där gången vi fick ett leende precis när vi behövde det och när en sång rörde oss till tårar. Om vi kan spara allt det och veta att det är en manifestation av något långt större än vi kan förstå, då har vi något att hålla oss i. Och då vet vi att vi får tvivla men också att tvivlet kan släppa. Om vi längtar, men inte letar så febrilt tror jag att vi istället blir funna. Upphittade av den kärlek som hör oss när vi inte ens orkar skrika.