Bodil... angående TV-bonden

Varför bryr vi oss mer om TV-bonden än om svält och allmän orättvisa? Det är egentligen helt absurdt, och jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tror det handlar om en känsla av maktlöshet... samma känsla som drabbar mig för att jag inte kan rädda jorden genom att gå till jobbet, eller genom att byta glödlampor. Så handlar det nog om att vi är trötta. Gud ska veta att jag är trött, nästan hela tiden. Jag är trött mellan hyllorna på stormarknaden, och trött hemma framför burken som visar... TV-bonden. Jag är trött när jag går och lägger mig och trött när jag stiger upp. Jag drunknar nästan i en störtflod av orättvisor och misär, samtidigt som jag vänder mig själv ut och in i en längtan efter att få veta vad jag egentligen vill. När jag vet vad jag vill står jag handfallen inför hur jag ska förverkliga det.
Därför tittar jag hellre på Judging Amy hela dagarna... för att slippa röra vid verkligheten. Särkert är det också därför TV-bonden säljer fler lösnummer än Darfur och Politkovskaja...
Missförstå mig rätt Bodil - jag tycker att verkligheten är SJUK och jag läser din blogg varje dag och nickar instämmande - men jag är trött. Det är jag säkerligen inte ensam om...
Vi tar emot vad som erbjuds oss. Tuggummi för hjärnan är lättare att ta, för vi behöver aldrig svälja det. Så många saker blir vi inbillade att vi behöver ta ställning till (mobiloperatör, pensionsförsäkring, margarinsort... o.s.v. o.s.v.)
När jag erbjuds något, jag egentligen står fullständigt likgiltig inför (läs TV-bonden) tar jag det tacksamt till mig och engagerar mig. För att verkligheten gör ont... alldeles för ofta...
Det här är ett surrigt och rörigt inlägg i debatten. Jag försöker bara säga att jag förstår, och känner igen mig i, principen att bry sig om sådant som absolut inte spelar någon roll. För att det som spelar roll har betydligt fler sidor att ta ställning till. Kanske har vi fått så mycket tuggumi att vi tror att vi ätit och är mätta... Egentligen vill jag bara säga att jag är trött.
Jag har slagits och brytt mig, och läst på. Jag har skakat på huvudet åt löpsedlar och prenumererat på Ordfront. Nu sitter jag här med mitt rättvisemärkta kaffe, i skenet från lågenergilamporna, utan pensionsförsäkring - och är trött.