En till poesi faktiskt

Dig

Du som ser ut som
självförnekelse
och fullständig åldersförvirring

Varför skulle hon se åt dig?

Åt dig

som inte vet
om du ska
låta håret hänga

eller dra bort det
så hon kommer åt din nacke

Varför hon nu skulle röra vid din nacke
Varför hon nu skulle se åt dig

Åt dig
med dina självtvivelögon
och ditt självstrypande intellekt

och dina nariga läppar
och din kaffeandedräkt
Vem vill suga in din kaffeandedräkt?

Hon har nariga läppar
och kaffeandedräkt
Den vill du dra in
Kan inte nog mycket
suga i dig
hennes kaffeandedräkt

Och om hon ser åt dig

Om hon ser åt dig
vågar du stanna då?
Viker du dig inte
om hon ser åt dig?
Tar du inte din blick
och låter henne frysa
i skuggan
av din förhoppning?

Du vågar inte få henne
om hon ser åt dig
För om hon släpper först
Om hon viker
om hon lämnar
Om hon hoppar först

Du vågar inte handen
när hon ser åt dig
Sträcka ut handen
och hoppas att hon tar den
Ta hennes
innan hon blinkar – för att
hon ser åt dig

Bara hugga den och
krama den
och tro på
att det inte föds panik
i ögonen
i blicken
Att handen bara mjuknar
när du tar den
för att blicken
var förtroendet
du ville
att hon såg åt dig


Men varför
skulle hon se åt dig?

Du
som inte ens gör det själv