Kollektivtrafik och teologi

Ser man ut som en utomjording när man sitter i SL-trafiken och mumlar för sig själv på antik grekiska? Nämen så kan det väl ändå inte vara? Mumlar på grekiska var förresten mycket sagt. Jag sitter och uttyder ord ur boken "Grekiska för teologer" bara för att lära mig känna igen bokstäverna... Det går inte direkt undan heller: "Aaaaa ... n .... th... rrrr.... ååååå ... p ... o... ss..." Och inte har jag nån direkt aning om vad det är jag sitter och säger, för så långt har vi ännu inte kommit i kursen. Skulle vara kul om jag satt och sa osedligheter (i så fall förmodligen på grund av att mitt uttal är anskrämligt) och det satt en grek/exegetikprofessor i sätet bredvid.

Vad är det att vara teolog? Vad ser jag som teologiskt mål för mig själv. Idag hade vi en liten sejour där vi skulle vrida och vända på nämnda - med flera - frågor i små grupper. Vad kom jag fram till? Att målet för mig som teolog - och människa för den delen - måste vara att aldrig någonsin tro att jag är färdig, har en klar idébildning. För därmed har både teologin och i förlängningen tron dött... svalnat... tappat sin elasticitet och sitt liv, sitt själva syfte i min mening. Är inte att tro - och att bygga teologi inte minst - att brottas och hela tiden möblera om, byta gardiner, ställa tillbaka, vända uppochner på?
"Du blir aldrig färdig och det är som det ska" - Tomas Tranströmmer
Ju mer jag är med och desto mer jag tänker inser jag storheten med den dikt varifrån det citatet kommer. Jag förstår varför den fortsätter dyka upp överallt. För att den har något ursprungligt att säga som jag inte tror man kommer undan att försöka omfatta och faktiskt vila i.