Om Greta, och Magnus

Idag var jag ute i Oslos lilla skogsklutt, Sognsvann och försökte tänka att jag var i naturen... för det är ju ändå bara naturen på sätt och vis... Där promenerade alla norrmän i sina friluftskläder med sina stavar och ungar... och HUNDAR. Då saknade jag min stora svarta tuss så att det värkte i själen. Min lilla klutt som aldrig mer kommer att möta mig i dörren på Kiörningsgatan med svansen i vädret. Som aldrig mer kommer att äta knarkarbajs, eller skälla på mig för att jag är tråkig. Greta, du fattas mig, och jag önskar att du hade varit med mig i det konstgjorda norska frilufstområdet. Det var fint där. Det var en varm känsla, men det var sorg också. Jag log mot alla hundar och önskade att de var du.

Så var det en kille som heter Magnus. Han skrev en dikt på Finistere. se - där jag numera hänger en stund varje dag - som fick mig att vilja gråta. Så kom en sån där varm känsla igen och jag var tvungen att skicka honom ett mail. Det är helt olikt mig att sträcka ut en hand sådär... Jag tror att det är Norgemelankolin som muterar mig...

Jag satt på ett litet café idag och försökte leka författare... Det blev ingenting. Men jag måste skriva romanen om Eva, jag vet det nu.

Linda är och packar lexikon i lådor jag har satt ihop och middag idag blir Coops pastasås med tonfisk jag måste sno. Norska matvaruaffärer är inte öppna på söndagar, det är egentligen sympatiskt.