måndag, juli 02, 2007

Sporadiskt behov av att sjunga lovsånger

Ibland måste jag bara brista ut i "O, store Gud" eller "Han är min sång och min glädje". Tänk om jag kunde vara mer religiös. Det är nåt gosigt över att sjunga andliga sånger. Jag kan ett par stycken också. Mitt förflutna i Svenska Kyrkans Unga spökar. Jag gillar kyrkan. Ofta. Inte alltid. För grenar av kyrkan förkastar min livsstil. Men ibland måste jag brista ut i lovsång. Sporadiskt. Och jag väljer att se det som en charmig egenskap. Typ som att mina armar lever sitt eget liv. Ibland lyfter de bara rakt ut. Ibland blir jag ett flygplan. Ibland flaxar de. Det är tur att armarna och lovsångerna sällan sammanfaller...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Och jag kan ibland længta tillbaka till Ungdomskøren...Och så saknar jag också dig tokmycket! Ses i slutet av juli vænnen. KRAM

Anonym sa...

Time to.... sing Carola

Anonym sa...

Apropå sång och sådär så lever jag än, med rytmen i blodet. Kylan var värst, en gång gick jag upp och sökte genom Docksta för att röra på mig. Men jag fick i mig lite sömn med. För att ens lite anknyta till ämnet så är dagens söndagspsalm i sparresäteriska hemmet Närmare gud till dig

Anonym sa...

Bra! Bred ut dina vingar, sjung och låt som ett flygplan. Välkommen till min verklighet. Flygplan är bra, och dom låter så olika.. mest "brrrrrzzzzzzuuum", ibland med U och ibland utan U. Ibland låter dom helt så annars kan dom också bara skrika.. eller "wiiiiiie" är också ett vanligt läte för ett omstrukturerat flygplan i sina tankebanor.