Alltså, jag brukade sluka film. Jag brukade masshyra rullar på Videoteket och tokglo helgerna igenom. Jag brukade sitta som klistrad framför filmkrönikan, oscarsgalan och guldbaggegalan för att göra listor över filmer att se framgent.
För stunden kan jag inte ens minnas den senaste film jag såg. Alltså, den senaste film jag verkligen SÅG - tittade på med ett genuint, ingående intresse.
Och nu det är ju inte så att det inte görs bra filmer längre. Inte heller är det så att jag slutat intressera mig för film. Jag kan inte förklara tappet i mitt filmtittande. Jag tror bara att jag blivit lättare att tråka ut, och mer specifik i vad jag vill se. Jag kan nog inte längre kalla mig för filmnörd, och det smärtar lite i min cineasttarm. Jag älskar inte film i stösrsta allmänhet längre...
Jag har blivit svårunderhållen och kräsen på ett alltför snorkigt vis. Och det är inte ens så att jag nödändigtvis låter mig lockas av kvalitet längre. Jag låter mig inte snärjas av välgjorda filmer om inte handlingen faller mig i smaken. Och där är jag enkelspårig. Jag vill att det ska göra ont.
Nu känner jag mig som en av alla tanter - och farbröder för den delen - som ringer till Karlavagnen. Ni vet, de som faktiskt inte verkar veta vad det är de vill säga. När man lyssnar på dem drabbas man av en lätt panik...
Så... ursäkta paniken, men jag bygger faktiskt om och har ingen ordning på varken papper, kläder, tankar eller mitt filmintresse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tycker väldigt mycket bättre om de som ringer Karlavagnen och inte riktigt vet vad de ska säga, än de som ringer Ring P1, som vet precis men ändå säger dumheter.
I övrigt tror jag att du nått en högre nivå i filmtittandet bara. I sin Visionen i svensk film berättar Bo Widerberg om hur han gick in för att se all svensk nutidsfilm. Men efter 100 råkade han se några andra europiska filmer och sa att efter att ha druckit av en kristallklar källa så återvände man inte gärna till lerpölen igen.
Skicka en kommentar