Det är helt absurdt vad viktigt mitt SL-kort är för mig. Om jag traskar runt på stan sticker jag titt som tätt ner handen i väskan för att känna efter så att det ligger kvar. Jag är mer orolig för att tappa det än vad jag är för att bli av med både mobil, plånbok och nycklar - tillsammans. För det är ju så förbaskat dyrt. Och om man tappar det får man inget nytt. Och det är ju förbindelsen med allt. Inget SL-kort, inget ta sig. Jag och mitt SL-kort, helt enkelt.
Var på återförening med gamla fina teaterfolket igår. Jättepepp. Mycket mat och vin och umgänge. Lite sömn. Mycket åka buss tillbaka till folkhögskolan. Men så värt det! Var så fint att träffa alla de fina och krama på dem. Marres tvål luktade sommarminnen. Det är något visst med Kvartersteatern i Sundsvall. Något väldigt visst.
Håller på med perspektivfasning (eget ord kanske?). Fasar ihop perspektiven med varandra. Oj, oj. Det börjar bli spännande nu.
Poesifestival nästa vecka! Tjoho!! Då kommer jag med bussen igen. Det är ett sjuhelsikes åkande med den där bussen...
Kul att lyssna på folk på pendeltåget. Tre damer hade varit på Dramaten och sett Blottare och parasiter. De var inte nöjda. De hade gått i pausen. De pratade också en del om en av damernas pipande väggtermometer. Så kul att sitta där som en inventarie (en väggtermometer kanske...) och bara suga i sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Psst... jag har börjat blogga igen. Du inspirerar mig som tusan. Jag vill kunna skriva som du.
Kram!
Åh, jag förstår att du tkr det är härligt. Jag älskar tunnelbanan, det bästa med Stockholm... allra helst om man kan sitta och lyssna på folk som klagar på världen. Jag älskar det - förutom när Nina klagar på Härnösand... fast Nina sa förresten att anledningen till Härnösand inte var så skojigt att komma hem till kan ha varit att jag inte var hemma :D
hihihihi... då får hon klaga hur mkt hon vill.
Skicka en kommentar