Diggiloo, diggilej! Tjolahopp tjolahej!

Jag har gjort det!
Jag har beblandat mig med dem som allmänt går under benämningen "Svenska folket". Jag har gjort sådant som "Svenska folket" gör. Igår var jag och mina föräldar vid Skulebergets fot för att beskåda Diggiloo. Den där showen med folkkära artister och Lasse Holm i spetsen. De showar och sjunger gamla godingar blandat med lite nyare godingar.
Jag måste erkänna att jag gick dit utan att förvanta mig någonting. Möjligen förväntade jag mig att det skulle bli lite fånigt, att jag var för pretto för att vara där. Men det är som med schlagerkvällen på Pride. "When in Rome...". Och det var riktigt gemytligt - skulle till och med kunna sträcka mig till att säga bra. Skulle kunna säga att jag uppskattade det. Lasse Holm ledde showen, men tog inte över den - till skillnad från herr Wells (jo, jag har sett den showen också vid tillfälle). Det var lättuggat svenskt gungeligung med picknickkorg och många tjocktröjor i sensommarkvällen. Åh herregud, jag tror att jag håller på att bli Svensson! Till mitt försvar kan jag säga att jag fortfarande föredrar intima tillbakalutade spelningar. Jag är fortfarande den som håller prettofanan högt. Men lite schlagerallsång ihop med de riktiga människorna skadar faktiskt inte. Man måste gå på safari, för att förstå vad "alla andra" längtar efter, och varför de gör det.
Och Molly Sandén är 15 år och sådär fånigt begåvad. Det nämnde de inte i dagens TÅ. Hjälp mig nån! Jag har aldrig sett samma show som tidningsfolket...