Duktig flicka!

Såg ett program om duktiga flickor. Flickor som bränner ut sig innan de tagit studenten. De tappar lusten till allt, eller så ger kroppen upp - eller båda delar.

Jag erkänner mig hela mitt liv ha tillhört skaran duktiga flickor. Det blir ett beroende. Jag gjorde saker, inte för att jag ville, utan för att få bekräftelse på min duktighet. Än idag har jag svårt att separera mitt jag från mina prestationer. Men nu är jag i alla fall medveten om mitt beteende. Jag gick ut gymnasiet trött och med en eld som slocknat. Livet känndes oövervinnerligt, inte görbart. Ibland drabbar känslan mig fortfarande och varje uppgift som kräver lite mer av mig känns genast omöjlig. Omöjlig för att jag vet vad som krävdes av mig när jag var som mest högpresterande. Omöjlig för att jag vet att jag skulle kunna göra det perfekt men inte har tålamodet längre. Varje dag slåss jag mot min duktiga flicka. Slåss för att förstå att jag duger som fullkomligt overksam också. Vi lever i ett prestationsorienterat samhälle. Du är vad du gör, vad du åstadkommer, vem du känner, var du syns.

Jag är en soffsittande bloggskrivare med en notorisk oförmåga att slutföra projekt. Jag startar dem för att jag ska känna mig aktiv. Jag slutför dem inte, för de tenderar att börja kännas mig övermäktiga.
Att bryta onda cirklar tar tid. Att ha insikter om deras existens är en början. Detaljerna.