Att hjälpa till

Jag är trött på mitt jobb. Alla som läser här regelbundet vet att det är så. En del av jobbet är jag inte trött på. Jag är inte trött på att få leenden från människor som är glada för att jag hjälpt dem hitta senap eller sambal oelek. Jag är inte trött på kunder som skrattar och som stannar en stund och småpratar om frukt. Jag är inte trött på människor som stannar mig i mejerikylen och vill ha matlagningstips. Jag är inte trött på dem som kommer till min kassa och är uppriktigt glada för att jag är trevlig och skämtar med dem. Jag är inte trött på kunder som läser min namnskylt och säger: "Hej... Louisa! Fint namn du har!". Jag tycker om att hjälpa till. Det gör mig glad att veta att damen kom hem med sin perkulatorknopp eller att paret kommer hem med fräsch fetaost för att jag såg hur den andra förpackningen var trasig.
Av samma anledning gör det mig lite ledsen när jag inte hinner stanna för att hjälpa en kund. Eller när jag inte kan svara på en fråga, och inte heller lyckas får tag på någon som kan. Kunderna vet varför.

Trots allt detta blir jag aldrig någon stormarkandsmedarbetare på allvar. Jag är inte intresserad av professionen, jag vill bara hjälpa till och underlätta. Sen kommer jag aldrig att kunna stå ut med rutiner, fasta scheman och att sitta fast igen. Idag fikade jag med någon som är som jag. Gjorde mig glad. Var hög på kaffe och livet hela eftermiddagen. Och så fisk till middag. Detaljerna...

Ville försöka hitta ett fint vykort att skicka idag. Kankse till och med ett dubbelvikt med kuvert. Lyckades inte. Alla kort var grälla och fåniga med glada djur och tusen sätt att säga "Har den äran". Jag ville ha ett diskret, konstnärligt, lågmält vackert. Jag får göra ett själv.

In med ytterligare två synvinlklar i historien. Fram för att skriva utan pretentioner.