Frimodighet

Sitter här med min hemvispade latte, fastän jag vet så väl att kaffe är det sista jag borde dricka. Har en sensationellt dålig hårdag. Jag kan för mitt liv inte minnas hur jag brukar lägga testarna. Detta trots att mitt hårfixande inte brukar ta längre tid än en minut per morgon.

Två flickor gick på gatan utanför mitt kök idag. Det trallade på "Värsta schlagern" och var sådär barnsligt spontanglada och förtjusta över att minnas texten. Någonstans begraver vi våra flickor. Någonstans tar de frimodiga, självklara barnen vägen. Plötsligt är man en vuxen som funderar över hur man uttrycker sig, som bryr sig om vad andra tycker. Jag har gått från att vara självklar i min existens och min rätt att ta upp hela rummet, om jag skulle vilja, till att vara någon som ifrågasätter mig själv och värdet i vad jag har att säga. Jag har glömt min flicka. Jag har glömt hon som självklart hade rätt och självklart var enastående och speciell.
Jag såg en annan av de frimodiga flickorna på vägen till biblioteket idag. Nu var hon en svartfärgad halvvuxen med allvarlig uppsyn. Vad händer med våra flickor?

Mitt bibelord: "Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Heb. 10: 35-36)
Fick det ordet på vägen av min konfiramtionspräst, en av de mest inspirerande människor jag träffat.
Jag är inte värst uthållig nu, och var det säkerligen inte när jag var fjorton heller. Emellertid var jag nog frimodig så det förslog. Kan jag komma över min självkritik och lära mig att vara den frimodiga igen? Och kankse måste jag lära mig att saker tar tid... Jag jobbar på både min uthållighet och min frimodighet. Tills vidare...