Det är inte bara jag som är sån här

Jag pratade med en speciell person om det och hon sa att hon var likadan - så nu törs jag berätta om mina återkommande identitetskriser. Varje gång jag ska resa någonstans, eller träffa nya människor, känner jag ett behov av att omdefiniera mig själv. Främst är detta på ett rent utseendemässigt plan. När jag går runt här hemma i Härnösand drar jag på mig det som ligger överst i högen, eller råkar vara rent. De flesta här har ändå en bild av mig. Men ska jag någon annanstans vill jag ju framstå som en betydligt mer spännande människa. Jag vill att folk på tåget, eller centralen för den delen, ska fundera kring mig - tycka att jag är spännande. Jag blir otroligt innovativ i mina sätt att kombinera de gamla trista kläder jag haft i hundra år. Och så tänker jag alltid: Såhär noga borde jag vara varje dag. Varför anser jag mig inte vara värd att se speciell och spännande ut alltid? Jag är ju speciell och spännande, kanske. Faran med småstadsslentrian...