Mina jeans och mitt kaffe - och mitt jobb

Bäste anonyme kommenterare. Nog vet jag att många av mina kläder står för hemska saker. Jag vet att mina jeans troligtvis är sydda av underbetalda barnarbetare i något U-land. Det får mig att vilja kräkas. Men jag försöker. Jag köper rättvisemärkt i den utsträckning det är möjligt. Jag försöker att inte köpa kläder av kedjorna. Jag försöker att köpa kläder av företag jag vet har drägliga villkor för dem som syr kläderna - även om det kostar. Jag köper bara rättvisemärkt kaffe. Endast. Men visst vet jag att jag, och nästan alla mina medmänniskor, bidrar till korruption och orättvisor, bara genom att handla mat och kläder - bara genom att leva i Sverige.
Bara det att ibland skulle jag vilja bara finnas. Ibland orkar jag inte vara en medveten världsmedborgare. Ibland är jag sugen och tillgången stor. Ibland är jag fattig och vill ändå vara fin. Det är inte alltid jag orkar. Men jag försöker. Det gör jag.
Vad spännande det är med debatten kring kläder och vad de säger om en. Tack för alla inlägg och kommentarer. De gör mig till en glad bloggare. Det är vackert med människor som tänker efter och lägger sig i.

Less på jobbet. Var där igen idag. Trodde nästan de glömt mig. Det hade de inte. Jag sa att jag ville jobba i juli. Sen drabbades jag av ångest light. Jag vill inte gå runt där hela juli. Jag vill vara en fri konstnär utan fasta tider och med obegränsade möjligheter till kontemplation över kaffekopp. Det jag gillar med det eländiga jobbet är i alla fall att jag får oändliga möjligheter att le mot folk. Jag tycker om att le mot folk.