Konsten att sluta

Soundtrack till dagens inlägg: Shawn Colvin - Killing the blues

Att avsluta en roman måste vara bland det absolut svåraste som finns. Det går nog egentligen inte att göra det bra. Om jag , som läsare, har sympatier för huvudpersonen vill jag såklart att allt ska gå bra för denne. Är det en en deckare vill jag ha gåtans lösning. Men om det går för bra för de inblandandade känner jag mig övertillfredsställd - slutet blir kåsigt - en form av besvikelse. En annan form av besvikelse är när allt går åt pipan, lösningarna uteblir. Då känns emellertid slutet mer realistiskt - sällan löser man allt i det verkliga livet. De böcker som lever kvar längst är de där slutet gjort mig riktigt förbannad. Slutet på tidigare nämnda Saknad av Karin Alvtegen gjorde mig glad, men var helt vansinnigt orealistiskt. Jag är glad att det slutade som det gjorde men butter på att det kändes som om Alvtegen gav mig det jag ville ha, inte det som var trognast berättelsen (i min mening). Kanske gav hon sin romanfigur vad hon ville ha. Kanske tänkte hon inte alls på mig, läsaren.

Har själv stått där vid vägskälet i slutet på alla mina noveller. Det är med milt våld jag får mig själv att avsluta dem annat än sockersött och lyckligt. Ofta ger jag efter. Mina små hjärnspöken, karaktärerna, vill ju också ha kärlek, värme och gåtans lösning - precis som jag. Det är en instinkt...
Bävar för den dag jag måste avsluta romanen om Eva. Än så länge har jag knappt ens börjat...