Slampoesi/spoken word/hej å hå/fallera

Trött nu.
Vad har hänt med gammal vanlig hederlig poesi. Det ska vara performance och slam-hiphop och spoken word. Det ska vara ungt och aggressivt/ironiskt och lite trummor och tutor -eller varför inte en kör?
Det ska vara fräscht och energiskt, för det är ju så vi ungdomar är. Gillar man det inte är man en tråkig bakåtsträvare som inte förstått prylen. Man är "keff" och inte ball nog för att man gillar ensamma svarta ord på ett vitt papper.
Ibland tror jag att delar av den nya unga kulturen hypas av branschen för att de medelålders kritikerna och "vetarna" inte vill vara mossiga - inte vara de som inte hänger med, inte förstår. Ve dig, om det skulle råka märkas att du börjar bli gammal!!

Själv känner jag mig just nu - i skrivande stund - som en trist, reaktionär, bitter kärring. Ni vet, en sån som skriver till lokaltidningen och är upprörd för att de slutat med dagens bibelord. Eller en sån som tror att affärerna bygger om, enkom för att göra det besvärligt för henne.
Men det handlar bara om att jag gillar poesi. Jag tycker om uppläsningar där poeten låter orden vara själva showen.
Jag säger inte att alla nya former av uppläsningar är av ondo. Men jag hävdar att vi måste passa oss för att hylla det vi inte förstår, bara för att det är nytt.

Mest är detta en reaktion på alla dessa kulturpersoner i sextioårsåldern som tycker att vi unga är så pulserande, fräscha, och sådana friska fläktar. Vi som inte fläktar så friskt, men ändå har något att säga, var hamnar vi? Vi som inte gillar beats och trummor och hiphop, vi som är stilsamma och melankoliska. Vi som kanske är förbannade och vill ta strid, men vägrar att skrika, var är vårt rum? Vi som kanske inte kan alla de nya orden och som kanske till och med förälskar oss i ord som sällan används längre - får vi inte vara med och leka?