Ur en kassörskas synvinkel

Människor lever helt ogenerat sina liv framför oss som sitter i kassan på stormarknader. Föräldrar skriker åt sina barn så att man fruktar att agan är nära. (För om det vore så att de faktiskt rörde sig om barnmisshandel, vad skulle jag kunna gör åt det?) Gifta par drar med sig hela sina äktenskapskriser till mig. Folk bara beter sig. Som om de vore ensamma, eller hemma i köket. Ofta känner jag mig som en del av inredningen. Det är helt okej att visa upp sina mest agressiva eller pinsamma sidor för mig. Jag är ju ändå ingen riktig människa, jag är rekvisita. Jag är som en soffa, som liksom alltid står i någons vardagsrum. Det är intressant och, ska jag inte sticka under stol med, spännande att se dessa människor spela upp sina draman för mig. Men jag är fascinerad. De glömmer att jag finns och det är på sitt sätt lite befriande. Det väcker emellertid frågor. Är det önskvärt att vi börjar leva på ett sådant sätt att vi slutar bry oss om hur andra ser på oss? Är det kanske ändå bra att hålla vissa saker utanför det offentliga rummet? Kan man vara ohämmad och fri utan att lämna ut sig själv på ett osunt sätt? Vill vi veta allt om stormarknadskundernas relationer?

Något som påminner om ovanstående är så kallade mobil- och kaféblottare. Jag måste erkänna att jag nog tillhör båda de kategorierna. Jag beter mig på tåg och fik exakt så som stormarknadskunderna beter sig i framför mitt nylle... Hoppsan...
Med det här vill jag egentligen inte säga annat än att vi är ologiska. Vi är kanonrädda för vad folk ska tycka om oss. Samtidigt glömmer vi stundtals bort precis alla andra och bara spelar ut. Vi är så komplexa. Shit vad spännande...

Ett annat intressant fenomen är kunder som väljer att fullständigt ignorera mig. Medvetet. På ett sätt som talar om att de fattat att jag inte är inredningen, men heller inte värd att tilltala i onödan. Jag säger "Hej". De säger inget. Jag säger "Var det bra så?" De säger inget. Jag säger "Tvåhundrafyrtionio och femtio. Har du medlemskort?". De kanske ger mig ett medlemskort. Jag säger "Ska jag dra det på summan?". De börjar slå in koden innan den lilla skärmen säger att de får. Det blir fel, de måste slå om. De suckar. Kvittot kommer. Jag säger "Tack ska du ha!". De går. Och här pratar jag om hörande människor. Döva människor svarar inte heller med ord men nickar och ler för att tala om att vi är överens. Uppskattas! Vi pratar inte samma språk, men kan ändå kommunicera.
Kommunikation tack!

Jag är trött och har geggat ihop. Imorgon kommer jag inte att fatta vad jag menade. Imorgon är det sommartid. När jag sovit för länge, imorgon igen, har jag gjort det med besked.

Varför är mina texter här på bloggen alltid så splittrade?