Att betrakta människor

Först besvarar jag den anonyma frågan om när den omtalade romanen beräknas bli färdig. Svaret blir dessvärre: Inte den blekaste aning. Kanske om ett år. Kanske i sommar. Kankse decennier från nu. Det troligaste är nog ändå om ett år... eller så... Om jag inte beslutar att den blir för kåsig... (När ska förresten "kåsig" bli erkänt som ord av akademin?)

Fortsätter mitt funderande kring människors verkligheter. Igår såg jag nämligen en sån skön tant. Hon hade en lång brun kappa, en gigantisk pälsmössa, härliga jätteglasögon (modell tidigt åttiotal) samt en tjusigt blekrosa ryggsäck av typen jag hade på lågstadiet. Så ball! Som om hon helt enkelt plockat ihop sina favoriter från olika tidsåldrar, satt på sig dem och gått ut. Och så gick hon bara där. Och bara fanns! Undrar om hon har en lika skön farbror?
Dessvärre tror jag att hon är en ensam tant. Kanske till och med en förvirrad och ledsen tant. Kanske har hon inte alls en avslappnad och soft inställning till livet. Kanske var det trötthet, och det faktum att hon slutat bry sig, som bestämt hennes garderob.

Fick ett tidigt hjärtekort idag som liksom flippade över hela dagen på rätt sida. Le och le och le. Bara därför lyckades jag knåpa ihop en hel sida till på romanen. Tack! Visst är det viktigt att bekräfta sig själv. Ibland behöver man emellertid en liten knuff utifrån också - någon som säger att man är bra.