Vuxenskapets vedermödor

Jag är sådan att jag ogärna vill erkänna för mig själv att jag måste växa upp. Jag vill inte veta av att mitt liv måste styras av ett osinligt behov av pengar, för överlevnad. Jag har väldigt svårt att acceptera det faktum att jag inte kan leva i takt med mina infall och nycker. Jag vill inte att det ska vara så att jag måste prioritera det lukrativa framför det som ger själen näring.
"Snälla lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur"

Jag tycker att jag borde ha betalt för att jag finns. Inte för att min existens är mer värdefull än någon annans, men ändå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ORKA PUSSLA? August har rätt, jag är för ungdomlig. Jag är för ung, samtidigt som jag obotligt är och förblir Barbro 55. Jag är hyffsat kluven.

Hatar att vuxenskap innebär så mycket tråk. Jag har svårt med mina fokus.